Starka ledare och svensk ansvarsfördelning

VARNING! Texten innehåller grovt generaliserande omdömen!

Sverige är världsledande på demokrati, medbestämmande, bistånd och ansvar. Vi är också duktiga på att fördela ansvar, få de flesta att känna sig delaktiga. Vi känner så stort ansvar att vi gärna påpekar det för alla andra på den här planeten som känner mindre ansvar.

Vi har ett högt valdeltagande, vi källsorterar och återvinner. Vi håller Sverige rent och tränger oss inte i bilköer. Vi har bidragit till världsspråken med ord som ”ombudsman” och ”allemansrätt”.

Denna delaktighetsprocess, denna värdegemenskapsgarantis starkaste uttryck återfinns förmodligen i den svenska idrottsrörelsen. De duktigaste ska anpassas till de sämsta så att man når en lagom nivå. Oavsett vad individen tycker. Alla SKA vara lika mycket värda och känna ansvar för det. Sverige är ett land där det i varje serie alltid finns några lag för mycket.

I vissa fall har det gått till överdrift.

Sverige producerade manliga tennis- och pingisstjärnor på löpande band under ett kvarts sekel men fick inte fram enda tjej i världsklass. Trots i stort sett lika förutsättningar. Under 25 långa år!

Enligt alla tillgängliga uppgifter berodde det på att tränarna ställde alltför tuffa krav. Någon riktig, officiell, oberoende utvärdering finns naturligtvis inte. Så istället för att kräva mer av tjejerna ställde man andra krav på deras tränare – det viktigaste var inte längre att skapa framgångar utan att bevara status que, så att alla kunde låtsas må bra!

Så svensk damtennis har utåt sett varit problemfri sedan Ingrid Bentzer lade av!

Samtidigt har Sverige blivit ett av världens främsta golfländer för damer. Detta är intressant eftersom golf- och tenniskulturerna liknar varandra väldigt mycket; kvinnorna är jämställda med männen, tjänar lika mycket pengar, får lika mycket glamour e t c.

Det finns dock en stor svensk skillnad. I princip alla svenska golftjejer har tillbringat ett eller två skolår i USA.

Auktoritära idrottsledare är ett skällsord. De finns men nästan enbart som personliga coacher, och ifall de är framgångsrika jobbar de utomlands. Som exempelvis Pia Nilsson och Pia Sundhage. Båda är väldigt omstridda, i Sverige. Bara i Sverige. Båda är anställda och utsedda till USA:s bästa tränare i golf respektive fotboll och har fått en del av sin utbildning i just USA.

Jag tänker lite på det här när jag läser Pia Sundhages nya ledarskapsbok, ”Spela på bästa fot”, skriven tillsammans med ledarskapskonsulten Elisabeth Solin (bara titeln är djupt provocerande för en svensk – oförfalskad fotelitism? Vad säger den sämre, kränkta foten då?).

Pia Sundhage är i Sverige känd som den käcka lesbianen som spelar gitarr och sjunger. Pia Sundhage har också auktoritet. Hon är ansvarig och respekterar det. Det är hon som ska ta besluten och hon tvekar inte att ta dem men hon väljer hela tiden glädjen före den personliga stoltheten.

Hon tvekar inte heller att vara självutlämnande. I boken berättar hon, mest i förbifarten, att två spelare har sina  två, tre år gamla barn med på de långa utlandslägren. Det ställer till små problem men Pia var ingen aning om hur hon ska lösa dem utan ber till slut en annan ledare göra det:

Hon skriver (jag citera inte exakt ordgrant nu): ”Jag vet inget om barn, jag gillar inte ens barn och vet inte hur jag ska hantera frågor om modersroll vs lagmoral, barn vs koncentration.”

Pia Sundhage är rak och öppen. Hon bjuder på sig själv men är aldrig tveksam om vem som har ansvaret. Hon utövar sitt ledarskap främst, får man intryck av, genom personliga samtal. Med andra ledare och med spelarna. Det är så hon löser konflikterna. Inte genom att låtsas som om de inte existerar utan genom att ständigt vara nyfiken, angelägen, entusiastisk och på jakt efter maximering.

Man får intryck av att hon t o m bejakar små konflikter eftersom de synliggör ett uppenbart problem som därigenom går att lösa. Inte gnom att skapa konflikterna men att omedelbart ta tag i dem. Det är det andra, den förment konfliktlösa gruppen, som är det egentliga problemet!

Pia Sundhage var en kort tid tränare i KIF Örebro, en liten förening som kämpade för samma rättigheter och respekt som ÖSK:s junior lag hade. De lyckades inte. Däremot lyckades de sportsligt. I Fotbollsverige förblev dock Pia Sundhage en främmande, oönskad fågel. Hon var assisterande till Marika Domanski Lyfors när denne var förbundskapten i Kina.

I stället för Pia Sundhage, som hade varit det självklara valet, anställde svensk fotboll en misslyckad andretränare för herrar som förbundskapten. Han har varit polis, kriminalinspektör, han kan titta folk i ögonen. Han är trevlig att prata med fast kanske lite sval och oengagerad. Odiskutabel är dock hans oförmåga att motivera sina spelare att prestera på en acceptabel nivå när det gäller – ”hans ”Sverige har gjort fiasko i samtliga fyra stora mästerskap.

Thomas Dennerby står för symbol för lagom ledarskap. Att det viktiga inte är att nå framgång utan att bevara status que. Så att ingen känner sig utanför – ja utom Sverige då som aldrig får vara med när det avgörs. Det är inte för att talangen saknats men när det kommer till mästerskap verkar alla nervösa och har glömt allt han sagt till dem i omklädningsrummet minuterna tidigare.

Och när Thomas ska förklara varför allting gick fel, igen, använder han alltid termen ”vi”. Och han tycker sällan något fel begåtts. Han brukar, när han bli kritiserad, säga att han bär det yttersta ansvaret men han vet inte vad ”vi” gjorde för fel.  De internutredningar som tillsats verkar inte heller komma fram till att någon gjort något fel, det är faktiskt ingens ansvar eftersom ingen gjort fel. Och Thomas Dennerby är en typisk svensk idrottsledare som belönas genom att hans kontrakt ständigt förnyas. När han någon gång entledigas kommer han säkert erbjudas ett bra, tryggt, helt ansvarslöst toppjobb i förbundet.

Starka ledare – jag tänker också på han som tog svensk volleyboll till världseliten i slutet av 1980-talet och sedan försvann eftersom han var ”jobbig”. Jag tänker på Hans Chrunak som tog svensk simning till absolut världsklass innan han tröttnade på allt intrigerande och skitsnack och helt lämnade sin sport. Jag tänker på den tyske skidskyttetränaren som nu fått sparken ( utlänningar kan få sparken om man nu är så dum att man anställer dem…) för att han ställer alltför tuffa krav. Det finns säkert många, många fler och de har det gemensamt att de hotar den svenska tränarmodellen ( och indirekt den svenska idrottsrörelsens filosofi) genom att vara starka, auktoritära ledare.

( I del 2 skriver jag om skillnaden mellan svenskt ansvar i kollektiva och individuella idrotter)