Lars Vilks lyckas där Johan Esk misslyckas

Jag gillar Vilks. Det måste jag bums påpeka. Vilks är en av vår tids viktigaste och mest konsekventa konstnärer. Man måste få göra konst även av religion. Punkt.

DN:s Johan Esks bidrag är några krönikor under våren där han, i mina ögon,  uttryck förvånansvärt ointressanta, dåligt underbyggda åsikter. De toppas av en text inför CL-finalen i fotboll som inleds av en raljant fråga; ”Hur kul är det egentligen att hålla på Barça?”. Sedan ger han tio skäl till varför man ska hålla på Bayern och ej Inter i finalen.

Jag har inga problem med att hålla på ett av två lag i en specifik match. Det är nästan en förutsättning för att se idrott, att känna lite mer för ena lag, för en tävlande och sedan kanske  byta p g a en liten skitsak som en ful frisyr eller dålig mottagning.

Jag kan säkert hålla på Bayern (eller Inter)  under 90 minuter även om det skulle kännas lite ovant, ungefär som att vara berusad i en nykter omgivning. Fast att jämställa en engångsföreteelse (ett one-night-stand) med en ofta livslång relation till en klubb är mycket märkligt.

Jag kan, likt en rättrogen musilm inför rondellhunden, finna Esks brist på förståelse kränkande. En supporter håller inte på ett lag för det är kul. Han, en av landets officiellt sett mest kvalificerade uttolkare av sport och idrott, fattar inte varför man håller på ett lag. Det är lite upprörande.

Man får ha vilka skäl man vill till att hålla på ett lag – vanligtvis finns där inget av rationalitet eller logik i detta närmast existensiella val. Jag inbillar mig att det på många sätt liknar en tro, en religon.

Man byter inte religion för att den inte spelar CL-final. Inte om man är över tio år. Om Esk ville vara provokativ så framstod han denna gång endast som osynkat dum. Esk har mycket att lära av Lars Vilks.