De jag håller på som VM-vinnare: Spanien

Det finns framförallt tre faktorer att ta hänsyn till när man håller på något lag och ingen av dem har med vinnande att göra. Jag kan t  o m tycka det lite skämmigt att hålla på vinnare. Ge mig hellre en bra förlorare än en dumdryg vinnare som inte fattar att turen avgjorde alltsammans.

Det tre faktorerna är ett bra taktiskt genomförande i förhållande till styrkan. Att laget inte spelar destruktiv fotboll (vilket inte är det samma som defensiv fotboll och den får dessutom gärna vara underhållande). Att man inte är cyniska.

Därför är det lätt att hålla på Spanien. Alla som följer fotboll förstår varför man idag beundrar FC Barcelona och Spaniens sätt att spela fotboll. Det är vackert och underhållande. Jag behöver inte tala om varför lagen är bra men jag ska tala om varför jag tror att de lyckas i VM.

Det har med dels kollektivet, dels med ledarskap att göra.

Tidigare generationer har förlamats av de nationella grupperingar som landslaget utgjort. Stjärnorna i Barça, Madrid och alla baskiska försvarare släpade med sig klubbbagaget in på spelarhotellet eftersom detta var deras hela identitet.

Numera är det annorlunda. Spanska stjärnor är bara relativa stjärnor i sina klubblag. Flera av dem är dessutom stjärnor i andra länder vilket förr hade varit otänkbart. Den siste av ” los crack”, stjärnorna  var Raul som visserligen var en god person men alltför stor som fotbollsspelare.

Nu utgörs laget av världsstjärnor men de har inte lagt sig till med de divaliteter som man kunde  ”låna” tidigare. Och genom att som Madrid ibland inte ha fler spanjorer på planen än Casillas och Ramos har spansk fotbollsnationalism fått en knäpp på näsan.

Dessutom började man i samband med OS-92 och framförallt i det politiskt beslutade idrottsprogrammet runt Millenieskiftet om en helt annan organisation och mentalitet i spansk lagidrott. Småpåvarna i de nationella förbunden förlorade sitt inflytande, man satsade på fysiologi, vetenskap och psykologi. Åt alla!

Samtidigt bytta man tränare.

Spanien har tidigare haft en förmåga att välja förbundskaptener för att de

a. varit kända spelare

b. så gamla och dåliga tränare att de saknat annan och ärbar sysselsättning

c. ville spela som Västtyskland

Det ändrades med Aragones som förutom att ha tränat alla lag som någonsin legat i La Liga och spelat i hälften också var en man med självinsikt och distans till den officiella bilden av ”su mismo”. Han skrev också under en tid då han var deprimerad in sig på mentalsjukhus vilket i mina ögon är beundransvärt. Det finns fler i fotbollsvärlden som hade behövt det.

Det finns med andra ord en ödmjukhet i det spanska laget – både hur man leder och leds.

Del Bosque är inte min favorittränare, jag tycker han är en rätt värdelös matchcoach men som relativ mysfarbror i träningsställ fungerar han:  ”un viejo para todo”. Det funkar!

Om man sedan går hela vägen  är inte SÅ viktigt. Det avgörs säkert av hur ytterbackarna, lagets svagaste punkter, klarar sig och att  Fernando Torres levererar. För Spanien har bara en rikitgt bra forward för deras taktik. Men en finalplats mot Chile ( eller Elfenbenskusten) är också helt OK.