Italien-Nya Zeeland: halvtidskänslan

Mitt VM-guldvin, från Toscana. Förmodligen fylld med färgat vatten Får jag bestämma blir det aldrig någonsin en ny årgång.

När det är dags för Italien i TV, vem plockar då SVT in om inte allsvenskans kanske mest cyniske spelare: Henrik Rydström, den verklige experten när det gäller att filma, snacka med domare, utnyttja alla kryphål som fotbollen fortfarande tillåter.

Rydström gillar Italien. Jag har verkligen försökt göra samma sak. Dels för att jag har några italienska författarkompisar, för att jag var speciellt inbjuden på Italienska föreningens 50 års jubileum i Malmö, för att de kan spela vidunderlig fotboll, för att Gattuso och Matterazi inte längre är med.

Jag spelade t o m i förmiddagens fotboll i en Azzurriblå landslagströja. Och då gör De Rossi precis som i matchen mot Paraguay – han slänger sig och den obeskrivligt usle domaren blåser straff.

Nu borde Italien vinna ändå men Nya Zeeland, som är verkligen är dåliga, kämpar så tappert och så förlorar de på att Italien, stolta fyrfaldiga VM-sergrarna Italien, måste fuska sig till poängen. Jag läser Kristian Kappelins krönika i dagens SDS ( ännu ej på nätet) och inser att det är en del av italienarnas kultur. Att fuska. Alla. Överallt. Från Berlusconi, över DeRossi och till tanten i Palermo.  Och det är lika outhärdligt att höra Glenn Strömberg när italienska lag spelar.  Jag gillar vanligtvis Glenn. Glenn gillar Italien. Glenn gilalr inte Nya Zeeland. Lite väl mycket. Jag minns Inter-Barça ( han nämnde knappt överhuvudtaget italienarnas motståndare)  och det får mig att känna en lätt vämjelse och överväga en kanalbyte till Danmark.

För övrigt är det två dåliga målvakter. Nya Zeelands är inte riktigt i pass med nivån.  Vad gäller Italienske målvakten så hade Buffon stått två steg ut och fått bollen på sig. Dessutom hade han, ifall han stått på mållinjen, inte försökt slänga sig efter bollen utan gjort en benparad.

Men Italien vinner väl ändå. Som alltid.