Två ytterst fascinerande böcker om löpning

Alla friidrottens rekord är utrotningshotade, löpningsevolutionens målsnöre spänns upp om knappt två decennier: 2027 – där går den löpande människans gräns!

Det hävdar i alla fall Imres, den franska statens sportinstitut, som citeras i den fascinerande boken ”Løping, en verdenshistorie”. Enligt förlaget Gyldendal har Thor Gotass skrivit världens första bok om löpningens kulturhistoria. Ett märkligt påstående för i fall löpningen nu betytt så mycket för vår utveckling – fram till 1900-talets överdrivna sittande på rumpan – varför har det inte skrivits fler seriösa böcker om ämnet?

Jag skriver om den här boken, och den i dagarna på svenska utkomna  ”What I Talk About When I Talk About Running” (Harwill Secker)  av Haruki Murakami på kulturbloggen Maxtiofingrar.  Där försöker den svettigt hete nobelpriskandidaten i litteratur finna likheter mellan romanskrivande och maratonlöpande – är det resultatet av samma mentala process?  Ja, han lyckas väldigt bra med det, viljan av att återvinna, ransonera, beräkna och behärska sin kropps alla skeenden.

Idag har Ann Heberlein anmält boken i SDS och det är alltid lika lustigt när recensenter skriver krönikor i recensionsform. Det är en intressant och välskriven recension men Heberlein springer själv för att övervinna lidandet och koncentrerar då istället texten på likheterna med ”barndomens rädsla”, med matstörningar och alla andra problem hon själv lidit av och som inte alls boken berör.

För egentligen handlar löping, för Murakemi, inte om lidande och kroppsförakt ( som hos Heberlein) utan om att behärska lidandet, att vara Herre över det.

Att tvinga sig in i något man inte vill och komma ut som vinnare -att sluta springa efter 10 kilometer för att man bestämt det ( och träningsupplägget säger så);  att sluta skriva efter tre timmar trots att man har ”flow” för att man vet att man skriver bättre nästa dag om man sparar en del av den totalt behärskning och överlägset man då känner.