Svenska röster och vuvuzeloväggen

Publikljudet på en fotbollsmatch ska, när det är som bäst, följa spelet som hjärtat följer lungorna; två nästan fristående organ med samma rytm. Spelet, rörelserna på plan, andas genom publiken ljud.  En stum  match är en tråkig match. Samtidigt som det är en fantastisk upplevelse att få vara del av en stor mäktig körs ut och inandning, skrik,  gemensamma suckar och tvära tystnad .

Oväsendet i VM är som en vägg, utan nyanser, utan rytm och andetag. Därför avskyr jag trumpeterna. Jag vet att det har med zulukrigarnas historia att göra, det sydafrikanska folket, och några västerländska töntar må älska dem men de förstör delar av den sinnliga fotbollsupplevelsen för mig.

Den förstör också för exalterade svenska fotbollskommentatorer som Jesper Hussfelt och Chris Härenstam. De två främsta bekännarna av den skrikiga, våldsamma överdrifternas kommentatorsskola. Den liknar den sydamerikanska, den där lite tokiga som verkligen alla verkar tycka är SÅ charmig.

När kören består av en monotont tutande blir rösterna frilagda, bärare av så mycket mer. De får större roller och deras prestationer, eller brist på dem, så mycket tydligare. Och de klarar inte det. Jag tycker hela tiden att Härenstams röst har något konstlad, artificiellt över sig. Som om han anstränger sig jättemycket att låta frågande, upphetsad, uttråkad e t c. Likt en nyhetsuppläsare av känslor. Jag finner absolut inte någon autenticitet.

Hussfelt har en annan mer förtrolig, inställsam röst som ibland blir lite väl ljus. Och han går i taket på första bästa avslut. Det är max Hussfelt direkt!  Sedan blir allting en upprepning, inget når högre på skalan än första avslutet.

Robert Perlskog har sina brister men hans röst och lite lugna sakliga konstateranden är skönt att höra denna gången. Staffan Lindeborg är också en belevad gentleman. Jag har inga problem med själva rösten hans, den är mjuk och harmonisk, det är vad han säger som får mig att sucka och önska radion kunde erbjuda ett alternativ.