Tyskland-England: straffar/ Lundell hade rätt

Från mitt fotbollsperspektiv finns inga missade straffar: endast räddade och inte räddade straffar.

Om målet var tomt kunde vi diskutera missar men om en spelare skjuter utanför med målvakt  gör han det eftersom han försökt undvika att målvakten ska rädda. Av rädsla för målvakten försöker han sig på sig något han inte klarar av. Det är också en räddning även om den enbart är mental, ergo com sum, Ulf Lundell hade rätt.

Vad gäller klassiska avgörandet i Italien 1990 så berodde det enbart på att Peter Shilton, Englands då gamle och kortväxte målvakt inte hann ner till hörnen där tyskarna retfullt enkelt rullade in bollarna. Så engelska målvaktsproblem är inget nytt ( se f ö tidigare texter om England och målvakter). Att Waddle i efterhand fått skulden för misslyckandet ter sig löjligt eftersom han inte borde slagit en straff ö h t.

Precis som Nigel Southhall 1996 som vid en psykologisk profil som Glenn Hoddle gjorde visade sig vara urtypen för misslyckande straffsparksläggare: nervös, spänd inför avgörande moment, svårt med koncentrationen e t c.

Så att diskutera Tysklands elfmeter-kapacitet är kanske överflödig eftersom engelsmännen brukar klara av att fixa misslyckandena alldeles själva.

F ö kan noteras att Tyskland vann Författar-EM i fotboll i Dortmund i början av maj efter straffar. Den tyske dramatikern Albert Ostermeier ( även spelad, men ej räddad på svenska scener) knep den sista turkiska straffen liggande raklång i luften. Han hade säkert också en lapp i fickan…