Båstadtennis: is there no such thing as a free lunch?

Blev bjuden på lunch idag. Av arrangörerna. För som presschefen sa: ” de yngre journalisterna är inte så intresserade av att sitta och äta och dricka sprit på kvällarna”.

Det är väldigt bra om det är så. Sant är att de flesta som är här är antingen hårt arbetande och varken har inte tid och lust med alkoholstinna middagar eller är de lokalpress och de åker hem. I alla fall under damveckan. När Stureplanstekarna är när nästa vecka är det många journalister som är beordrade nattjänst på krogarna.

Kom aldrig på om jag skulle känna mig hedrad (var jag ung?) eller känna mig äldre och blåst på en massa gamla anekdoter och mycket sprit. Eftersom presschefen, Rebecka, är yngre än vad jag är så tyckte hon nog synd om mig som missade middagen.

Nu taijade jag lunchen i stora sponsorsalen så illa att jag åt 13:30, då maten hade varit lagad i två, tre timmar och stått i värmeskåp länge, länge. Gösen hade varit ännu godare om den inte varit torr och ljummen. Däremot blir aldrig oxfärsbiffar bra om man använder nötfärs med alltför hög fetthalt. De var f ö också torra och den stekta nypotatisen skrynklig och smakdement men jag får som sagt skylla mig själv.

Jo, kakan till kaffet var en torr smörkaka med röd fyllning. Sådana man köper i pappkartonger med 50 i varje. De förde en hopplös, utsiktslös kamp mot det varma och hyfsat goda kaffet i presscentrat med sina nästan överfärska kanelsnäckor. Det sämsta kaffet alla kategorier, i Sverige, serveras för övrigt på Bokmässan i Göteborg. Det gör på sump och är ofta omöjligt att skilja från tevattnet. Förmodligen för att 500 kaffenarkomaner till kulturjournalsiter dricker det gratis. Jag hade gärna lagt en femma muggen för seriösa melittahantering.

Tillbaka till Båstad. Jag är bortskämt och priviligierad. Blir jag bjuden någon mer gång ska jag vara först i kön.