Båstadtennis: 28 tenniskrockar på 56 timmar

I morgon lördag börjar kvalet till herrturneringen. 32 spelare varav 2  (tror jag, eller är det 4?) relativa vinnare som tjänar en slant och får relativt feta rankingpoäng, en eller två.

Här möts under alla omständigheter gamla föredettingar som försöker klänga sig kvar i penningkarusellen, rehabspecialister och de unga, äregiriga. Ofta är det en total frontalkrock av stil och tenniskultur. Skitkul. Och gratis!

Har alltid älskat att gå omkring och kolla de här matcherna. Här finns desperationen och svordomarna.  De här spelarna släpper aldrig en match för att de tycker det är roligare att ragga brudar eller saknar vilja. De här spelarna är vilja, i huvudsak vilja och de måste vinna. Måste. Massor av känslor som ibland hamnar på linjen men ofta långt utanför eller lågt i nätet. Och du sitter så nära att du ser minspelet, hör de ”tysta” kommentarerna, till och med tror dig kunna höra dem tänka.

Dessutom får man ett hum om vart svensk herrtennis är på väg. Förr kunde man fynda, få ses blivande stjärnor kämpa mot övermäktigt motstånd. Numera är det mest lite plågsamt att se upphaussade svenska juniorer visa massor av onyanserad slagstryka och falla samman mot någon grusgubbe som enbart lever på erfarenhet och tennisintelligens. Förhoppningsvis får jag se någon ung svensk killa spela inspirerat. Kanske inte vinna men visa talang, visa tennishuvud.