Grahn och Bagarn – två ytterligheter i samma tröja

Han är bollkär, en cry-baby och en utomordentligt bra fotbollsspelare. Men som lagkamrat är han närmast outhärdlig. Det är en anledning till att Tobias Grahn har varit runt i elva (eller är det tolv?) klubbar på tretton år.

Mot BP, första allsvenska matchen efter sommaruppehållet, sprang han, förutom första halvtimme bara framåt. Och när lagkaptenen Marcus Ekenberg försöker hitta honom med en chip vid bortre stolpen som i det blöta gräset studsade bollen alltför snabbt; då uppskattar han inte lagkaptenens ambition utan satte demonstrativt båda händerna på höften och vände Ekenberg ryggen. Där blev Tobias Grahn stående några få men övertydliga sekunder – med ansiktet vänt bortifrån planen och matchen och världen. Ensamt offer för sin enorma begåvning.

Om Grahn inte uppträtt som en sådan idiot på plan hade han kunnat ha en fantastisk karriär. Han hade kunnat bli en nästan komplett spelare ifall en tränare hade fått honom att börja fokusera på rätt saker – hela matchen. Hans teknik, explosivitet, spelförståelse, funktionella kropp och ”intervallattityd”.  Alla har sett talangen, ingen har kunnat forma den.

Nu är han 30 och har anträtt karriärens nedförsbacke. Det är tur att han nästan är en ”listertocke” och att Mjällby AIF är extremt beroende av hans lätta steg, passningsskicklighet och närkampslist. Annars hade han säkert dumpats för länge, länge sedan.

Jag hoppas innerligt han är tillfreds med sitt öde!

Grahn är dessutom den totala motsatsen till Mjällbys andre store spelare – ”Bagarn” Rosengren.

38-åringen säger inte mycket med tanke på hans fadersroll men det han säger är alltid positivt och med välvilja. Han gör aldrig några teatraliska gester, han glidtacklar istället. Kommer tyst, slänger sig tyst, tar bollen, spelar den vidare, fortfarande under tystnad.  Han spelar så som han är djupt tillfreds med att ingen säger något annat än själva bollen.

Rosengren som måste ha varit en av både 1990- och det tidiga 2000-talets bästa svenska mittbackar. Kanske hade han kunnat bli den allra bästa om man ser hur bra han fortfarande är vid 38 års ålder. Och då utgörs konkurrensen av bland annat Patrik Andersson, en av Europas tre, fyra bästa mittbackar runt Millennieskiftet.

38-åringen är en bohem och valde att harva med Mjällby tills han blev nästan 30. Sedan en generation i Kalmar FF och nu är han inne på andra comebacksäsongen i gulsvart.

Rosengren har nästan allt: bra placering, utomordentlig huvudspelare, bra balans, fortfarande grym en-mot-en och följdsam. Hans enda problem är bollen.

Han vill ogärna sköta uppspel, verkar vilja lämna över den till en lagkamrat så fort det går. Han slår ibland inte de passningar han ska göra för att han uppenbarligen känner sig obekväm med bollen. Detta trots att han, som ålderstigen mittback, har bra teknik.

Är det den dåliga mentala relationen till bollen som hållit honom kvar i sydöstra Sverige alla dessa säsonger?

För mig är det uppenbart att ifall Rosengren lämnat Mjällby när han var 20 istället för 30 år hade han kunnat spela i samma länder som Grahn och Patrik (Tyskland och Spanien) men betydligt längre i varje klubb. Jag förmodar det finns ett starkt skäl till varför Bagarn aldrig gjorde den resan. Jag hoppas innerligt han som fyller 39 år om en vecka (söndagen den 25 juli) är tillfreds med sitt öde!