Fotbollsutbildare och Merlene Ottey

Janne Andersson, den förre detta HBK-tränaren som jag tycker mycket om, sa en gång att han vill inte ”träna” spelare, han vill utbilda dem. Problemet var att så fort de flesta fotbollsspelare blivit seniorer vill de bli tränade, inte utbildade. Så som om de vid 18, eller 20 eller vid 25 års ålder nåt en topp på sin fotbollsutveckling som de bara ska försöka bibehålla. Det är t o m en lingvistisk kullerbytta.

Vad som är bra med individuella idrotter är att du hela tiden kan mäta resultatet av det du gör. Det kan inte fotbollsspelare, de är beroende av gruppen och desto starkare grupp ju bättre resultat  (det är därför det är så löjligt att, som sv. sportjournalistik t ex,  fokusera nästan uteslutande på den som tofflar in bollen den sista metern över linjen…).

I dag berättats det att Merlene Ottey ska springa stafett 4 x 100 meter för Slovenien i EM i Barcelona om en knappt vecka.  Merlene fyllde 50 år den 10 maj i år och har ett årsbästa på 11.67. Hon hade lätt platsat även i ett svenskt stafettlag.  Varför Merlene kan hålla på är för att hon inte tränar likadant idag som hon gjorde på 1970-talet. Hon tränar förmodligen inte likadant idag som hon gjorde 2009. Ett annat skäl är säkert att hon har viljan,  passionen och framförallt modet att fortsätta med något hon älskar. Om man skulle fråga henne skulle hon säkert svara att hon hela tiden lär sig nya saker, i förhållande till hur kroppens ständiga förändring.

Vilket för oss in på ämnet för texten, en bloggkommentar till min DN-text om HIF och dess lyssnande tränare Conny Karlsson. Peter skriver att det ser ut som om han sover på bänken, d v s Conny som Maradonas antites.

Jag är övertygad om att Connys nedtonade ledarskap ( om än inte fullt så vilande som Peter antyder)  har betytt två väldigt bra saker för HIF. Dels att de skaffat en tränare som inte har behov av att baktala sina chefer inför lokaljournalisterna, dels att tränaren fått spelarna att ta LÄRA SIG ta större ansvar som grupp. Hemvändarna, de relativa farbröderna i 30 års åldern, vittnade om det. Att han börjar halvtidsvilan med att lyssna till spelarnas egen summering och upplevelser stärker säkert deras egen självkänsla som i sin tur stärker gruppen. Det är också en slags utbildning och träning!

Det står dessutom i bjär kontrast till Henrik Larsson. Både Henrik som totalt dominerande spelare och ledare på och utanför plan och nu Henrik som vilt gestikulerande, skrikande upphetsad ledare, uppvisad på läktaren.