Rolle och behovet av misslyckade mittbackar

Som Sveriges meste och utan tvekan bäste högerback genom tiderna har Roland Nilsson säkert en speciell relation till mittbackar. Förmodligen liknande den man har till sin svärmor präglad av närhet, beroende, tvång och inte överdriven lycka. En äldre spelare som är där när man inte vill och som inte är där när han någon gång eventuellt behövs.

Mittback är den rollen som kräver mest erfarenhet. Det är ytterst sällsynt med unga mittbackar av samma anledning som det är ovanligt med tonåriga målvakter. Av en mittback krävs en stark kropp, bra huvudspel, en stor dos närkampsvåld, en radar som alltid vet var ens motståndare befinner sig och framförallt: förmågan att läsa spelet. Att veta vad bollen ska hamna så att man hinner vara på rätt plats vid rätt tillfälle eftersom man är långsammare och sämre bollspelare än motståndarna.

Ju äldre man är, desto mer man spelet rollen desto duktigare blir man på detta. Ju äldre man är desto nödvändigare blir det att behärska. Men bra mittbackar håller länge; som ”Bagarn” Rosengren, Daniel Andersson, Zwisgauskas, Olof Mellberg, Petter Hansson, Daniel Majstorovic med flera.

Därför är frågan berättigad: varför satsar MFF-tränaren Rolle Nilsson ständigt på unga, oprövade, outbildade och dåliga mittbackar?

Han har nästan inte gjort annat de senaste två åren än att försöka spela in nya, oerfarna mittbackar. Det är väl helt OK en gång; ifall man har ett jättelöfte som då får en hel eller halv säsong på sig att göra misstag, orsaka många tappade poäng men lära sig inför nästa säsong.

Det började redan dagen före säsongsinledningen. Allsvenskan då bäste mittback Anders Andersson skadade sig och Rolle köpte sin som Gaistränare nyinköpte, oprövade, unge mittback Markus Halsti. Han har ännu inte infriat förväntningarna. Och istället för att köpa en ny, bra mittback har inte Roland Nilsson under 30 månader som MFF-tränare köpt en enda mittback, förutom Halsti. Istället har han sålt de gamla, rutinerade som fanns, pensionerat de övriga och satsat på att omskola unga, väldigt unga spelare på helt andra positioner till just mittbackar. Förutom Daniel Andersson. Det är lite märkligt.

RÅP blev mittback hösten 2008. Han var ingen bra mittback men hade kanske kunnat bli det om han fått fler chanser och en bättre omgivning. Där försvann höstsäsongen 2008.

Inför 2009 tvångspensionerade han Anders Andersson, mot spelarens uttryckliga vilja och många MFF-supportrars stora sorg. Efter att också låtit seriens bäste en-mot-en-försvarare Jimmy Dixon lämna på sommaren satsade Rolle på den helt oerfarne tonåringen Jasmin Sudic. Sudic hade kanske blivit en bra mittback 2010 om han inte skadat sig och bara hann spela ett par matcher. Hans spelade dock höstsäsongen 2009 och var en stark bidragande faktor till att den inte alls blev så bra som den kunnat bli.

När nu Jasmin Sudic skadade sig satsade inte Rolle på RÅP eller värvade en ny mittback utan testade tonåringen Pontus Jansson. Det har inte blivit bra, rena katastrofen emellanåt. Han behöver inte förstå mycket fotboll för att se att han har stora, väldigt stora problem med markeringsspelet och springer omkring som en desorienterad mittfältare, på lagom avstånd från sin spelare, eller där han tror hans spelare befinner sig, vilket spelaren sällan gör.

Efter förutsättningarna, de sämsta tänkbara, har naturligtvis Pontus Jansson ändå gjort det bra – ingen kan begära något av en ung, oerfaren debutant som spelat offensiv mittfältare de senaste säsongerna.

Jag säger inte att ovan nämnda ynglingar, jag räknar även RÅP till den kategorin, kan bli bra mittbackar vad det lider men de är det inte nu.

Borde inte Roland Nilsson byta mittback, borde inte Roland Nilsson lärt sig av de tidigare säsongernas misstag, borde han inte köpt en enda mittback mer än den han köpt två gånger och som inte får spela?

Kanske behövs det en bra psykolog för att förklara varför Rolle Nilsson till varje pris vill se unga mittbackar misslyckas och förnedras.