”The Boys Are Back”

Filmrecensioner hamnar vanligtvis på fingerbloggen men jag gör ett undantag för Scott Hicks ”The Boys Are Back” som nu gått upp i landsorten – fyra månader efter premiären i 08-land.

Clive Owen spelar utvandrad engelsk tennisjournalist vars nya australiensiska fru dör i cancer. Hur klarar han och den 8-åringe sonen det?

Det är en hyfsad feel-good-film med lagom av skådespeleri, trovärdighet, känslor e t c. En sådan film det finns massor av: hyggligt hantverk men inget att importera. Tycker jag. Varför den dyker upp här är för att Owen stannar hemma och fuskar sig igenom Australien Open: i Melbourne, sju timmars bilresa bort så han kan ta hand om sonen.

Det funkar nästan. Sportjournalisten kollar på TV och webben och det är nästan realistiskt. Det går att fuska mycket i det här yrket. På kort sikt. Däremot har alla koll på varandra och att en berömd tennisjournalist inte är där men ändå skriver ”därifrån” skulle snabb bli en snackis bland kollegorna.

Vad jag saknar i porträttet av sportjournalisten är anspelningar på jobbet. Han lever utan några som helst referenser till jobbet. Jag menar inte att han själv måste spela tennis men när det spelas fotboll i huset, borde det inte rycka i fötterna på honom, engelsmannen? Det finns inte en tröja eller något annat som antyder  att han ens är vagt intresserad av sitt yrke.

The Boys Are Back får sex av tio fingrar i betyg.