Derbyduellen 1: Erik Sundin vs Agon Mehmeti

På pappret är de väldigt lika: två målspottare i skånska 4-4-2-uppställningar. I verkligheten är de nästan så olika som två spelare kan bli.

Sundin såg jag redan i Assyriska för sex, sju år sedan. Han var inte bra där och ändå redan 24 år. Sedan hade han några år i TFF där han sprang in och ut ur laget. Mycket vilja men inte något enastående målsinne.

Jag tog det som ett svaghetstecken när Bosse Nilsson värvade honom till HIF; vad hade han där att göra mer än att låtsas vara lojal bänkspelare?

Sundin visade sig dock vara en hygglig inhoppare. Han hade mycket energi men var alltför självisk. Fick han ett bara ett litet och dåligt läge uppförde han sig som en världsspelare och avslutade själv. Ofta med bedrövligt resultat. Dessutom fokuserade han på fel saker, Sundin måste varit en av allsvenskan mest varnade spelare i förhållande till speltid.

Sundin som startande målskytt, det medger jag, var en av anledningarna till att jag tippade HIF sjua i årets allsvenska. Så fel jag hade.

Med Conny Karlsson har Sundin genomgått en metamorfos. Från misslyckad målskytt till offensiv lagspelare. Istället för tro sig kunna göra en massa mål springer han istället runt och skapar enorma luckor åt alla målkungarna på mittfältet. Han gör sig inte bra i TV men live är han riktigt tränargodis. Hans riviga och inte alltid gentlemannamässiga stil är klart störande både för motståndare och fotbollstraditionalister. Men han är en av de främsta anledningarna till att HIF vinner så många matcher. Han är beviset för att hut inte går hem…

Det är roligt att spelare utvecklas, trots att de redan fyllt 30 år.

Det är ungefär tvärtom med Agon. Det finns dock en förmildrande omständighet – åldern. Agon är fortfarande väldigt ung och mycket kan hända. Det är dock oroväckande att han faktiskt inte utvecklas.

På de tre år, nästan på dagen, från att han slog igenom med två sena mål mot Kalmar och blev ”Supersub” med alla kvällstidningsredigerare har det inte hänt så mycket. När MFF gjort många mål så har han inte varit på planen. Han sticker fram en fot då och då och redigerarna plockar fram rubrikmallen igen men förutom det är han anonym. Dessutom börjar nu generationskamraterna glida förbi i utveckling.

Hans uttalande i pressen, något har sagt till honom att verka självsäker, verkar inte hjälpa när han ser så tam ut på plan.

Hans fysik är inte imponerande. Som relativt orörlig toppforward med begränsade uppgifter ska man inte få kramp efter en timme, som mot AIK. Man kan inte kräva att han ska förstå och läsa spelet som Sundin men man kan kräva att något händer i utvecklingen.

Oroväckande är också hans miserabla förstatouch. Mot Gais studsade bollen flera gånger ifrån honom vid mottagningen innanför straffområdet – i utmärkta avslutarpositioner. Och när han väl fick kontroll på bollen så hamnade den sju våningar upp eller så var avsluten alltför lösa och tydliga.

Så på en vecka gick han, enligt honom själv, från självsäker målskytt och startspelare till en som var riktigt dålig.

Agon har kvalitéer. Han har bra speluppfattning, explosivitet, är hyfsad på huvudet och har trots allt målkänsla gömd nånstans. Men han tror sig ha tillräckligt bra teknik och för att göra svåra saker medan Sundin äntligen insett sina begränsningar och skiter i estetiken. Han, liksom Rasmus Jönsson f ö, tofflar in bollarna, ifall de nu får chansen. Ibland i krysset, ibland mellan benen på målvakten.

Jag förutsätter att MFF till nästa säsong kommer ersätta Ofere med en välmeriterad målskytt. Samtidigt komemr Dardan och Alexs utveckling kräva att minst en av dem får mer speltid. Då finns det inte plats för Agon. Hans utveckling nog mår bäst av en säsong med Bois i Superettan ( jag förutsätter att de är kvar där 2011). Henrik Larsson kan troligtvis kunnat lära Agon mer av anfallsspelets ”do and dont´s” än vad Roland Nilsson mäktat med.

Erik Sundin vs Agon Mehmeti: Sundin på TKO