Ska man skriva om Gay Games och Paralympics på sportsidorna?

Jag är en av dem som tycker att svenska dagstidningar skriver alldeles för mycket om sportnyheter och alldeles för lite om sportens skuggvärld: ekonomi, juridik, medicin, psykologi e t c.

De som skriver är dessutom de vanliga sportnyhetsreportarna som sällan varken är insatta i ämnena eller kan skriva underhållande svenska.

Ta handikappidrott. Det är ytterst sällan idrottsligt/nyhetsmässigt motiverat att skriva om (undantagen finns som att hoppa 2.08 i höjd med ett ben…) men får ändå en massa plats: som nyheter på sportsidorna.

Att någon handikappad vinner VM- eller OS-silver i en gren med tio deltagande är ingen idrottsnyhet. Tycker jag. Däremot kan det finnas anledning att ge silvermedajören betydligt mer spaltutrymme för att han/hon är ett fantastiskt exempel på vilja, livstro, rehab, idrottskärlek, kombinerat träning och yrkeskarriär o s v. Eller varför inte om idrott och tävling som inte enbart fysisk rehab utan även psykisk.

Ett exempel ur DN. Det handlar om Gay Games. Idrottsligt kan man jämföra det med Paraolympics. En lite längre notis i DN som citerar en privat Gaysite.

Den är skriven som en idrottsnyhet fast utan siffror, Förmodligen, jag skriver förmodligen, för att resultaten är ytterst mediokra. Och idrottsmännen är inte kända, i alla fall utanför gayvärlden.

Jag förstår inte varför det här hamnar på sporten. Jag skulle väldigt gärna läsa om gayidrottande hockey- och fotbollsspelare: två av de mest bögförskräckta världar som finns.  Det finns många historiska intressanta personer som t ex thaiboxaren som bytte kön eller Justin Fashanau som begick självmord efter att ha spelat i Trelleborgs FF. Ja, inte direkt efteråt. Jag har aldrig hört någon av hans lagkamrater i TFF berätta om vad de visste , vad de gjorde, vad som sades, då och efter att hans självmord. Varför? Hade en 35-årig internationellt känd fotbollsspelare med svensk anknytning som inte var gay , med en superkänd lillebror,  begått självmord hade man skrivit uppslag på uppslag om vad som drev honom till detta. Men nu var han gay…

Svensk damfotboll och lesbiska spelare är ett enormt stort och viktigt kapitel ( framförallt historiskt) men om detta skrivs det aldrig. I dag är det inte så aktuellt som förr men fortfarande skapar det problem i allsvenska lag. Men ingen vågar skriva om det. T o m umeådocenten  som skrev en hel bok om svensk damfotbollshistoria genom att göra telefonare ( och som matematiskt försökt bevisa att damer är bättre fotbollsspelare än herrar) inte ens han  nämner det med ett ord på 300 sidor. Däremot belyste Jennifer Wegerup problemet i sin relativt utmärkta bok om damfotboll.

Det liknar lite problematiken med orden ”nigger” och ”bög”; de är tabu att använda för alla utom just de som med rätta själva kan kalla sig niggers” och ”bögar”.

Sv. sportredaktioner borde diskutera vad som ska stå i tidningen med lite större perspektiv och bli lite mindre överkänsliga.