Handbollsförbundet sitter längst ut på bänken

På 90-talet var handbollslandslaget det absolut starkaste landslaget i landet. Starka ledare, dedikerade spelare. ”Bengan” Johansson ersattes av svaga ledare samtidigt som de enskilda spelarnas scen växte. Några av dem tjänande tio gånger så mycket som förbundskaptenen och de spelade på den stora scenen. Enskilda ligor och Champions League blev helt enkelt bättre och viktigare än relativa breddturneringar som EM och i viss mån VM.

Sedan började stjärnorna tacka nej: Stefan Löwgren, Peter Genzel med flera kände att landslaget inte längre var viktigt. Ungefär så som Zlatan kände efter VM-kvalmisslyckandet. Dessutom prioriterade de familjen och av någon anledning verkar nästan alla handbollsspelare religiösa kärnfamiljsfanatiker; inga skilsmässor, inga bimbos utan barn med högstadieförälskelsen och tv-soffa är obligatoriskt från och med U21-landslaget.

Jag vet inte vem som är ordförande i förbundet men jag vet vad Marcus Ahlms nej till att spela VM på hemmaplan, i Skåne, innebär:  det är ytterligare en bekräftelse på att landslaget och förbundet har en väldigt svag roll i svensk handboll. Förbundet sitter helt enkelt fast längst ut på bänken medan känslan av att det är Percy Nilsson som arrangerar VM i Malmö nästa år bara ökar.