Ett garanterat effektivt sätt att skapa usel anda i omklädningsrummet är att ha alltför många spelare på samma position. Oavsett nivå är det så: en spelare vill ha mycket speltid, annars blir han sur på tränaren, konkurrenterna, sig själv…
Genom köpet av Mesut Özil från Bremen har Madrid nu 13 mittfältare i truppen. Och bara tre anfallare. Ska Mourinho spela 3-6-1 eller?
Argentinske landslagsspelarna Gago och Di Maria. Nyinköpte 19-åringe stortalangen Canales från Racing, Granero som spelade 31 ligamatcher förra året, Sami Khedira, Van det Vaart, Drenthe, talangen Léon från Getafe, Xabi Alonso, Kaká, Lass, Diarra och så Özil. Vilka av de, med agenter, bimbos, föräldrar, PR-folk och advokater att försörja, landslagskarriärer att vårda, vilka av dem kommer nöja sig med en eller högst två match i månaden?
Och hur bra är egentligen Özil och Khedira. Özil var ingen stor stjärna i EM förra året. Bådas agerande i VM var sensationellt. Hur mycket överpresterade de i den miljön och omgivningen. Där de fick förtroende och ledarroller bland jämlika och jämnåriga? Föurtsättningarna nu är helt väsensskilda. Jag kan se ett plus med köpet av Özil. Mourinho verkar ha vilja ha två spelare från samma språkområde. En franskafrikan, två fransman, två argentinare, två brassar, två holländare två portugiser, två tyskar o s v. Det är väl bara stackas Jery Dudek som saknar någon att prata polska med.
Lämna ett svar