Michael Lerjéus, utan snack

Efter att IFK Göteborg förlorat mot Mjällby i allsvenskan i våras stod Stefan Selakovic utanför omklädningsrummet och svor åt domarteamet. Lagkaptenen var sur på att linjedomaren missat att en boll varit inne i mål och han var sur på att han fått en varning för att han inte kunde sluta kommentera misstaget.

När IFK Göteborg i går förlorade mot Djurgården stod förmodligen Selakovic återigen och svor. Laget hade ju fått Ragnar Sigurdsson utvisad. Men Selakovic svor inte på planen, hans behov av att ifrågasätta beslutet, trots att lagkamraten nästan redan var i duschen, såg lama ut. Inga stora yviga gester och respektabelt avstånd till domaren.

Domaren var den samme båda gångerna. Yrkesofficeren från Skövde är allsvenskan klart bäste domare 2010. Lerjéus är väldigt snabb när han kan vara det. Han är alltid välplacerad och omedelbart mitt i situationen. Han är dessutom så cool att han ibland vågar avvakta. När bollen är död kan det ta en sekund eller två innan han diskuterat det igenom med assisterande. Så att det blir rätt.

Den förmågan att variera, det rätta med det snabba är hans bästa sida. Fast det allra bästa är auktoriteten och kroppsspråket. Han har alltid planens rakaste rygg och direkt ögonkontakt med de spelare som söker hans uppmärksamhet. Därför får han direkt ett övertag och kan enklet sätta gränsen vad som går och inte går att säga.

Det har gått in i Selakovic nu.

Sedan kan jag tycka att utvisningen på Sigurdsson är lite tveksam. Det första är en varning men gränsen mellan lite otajmad tackling med sidan och interference är liten. När den andra förseelsen är en hakning som han gör efter att ha gått miste om en frispark, att han ligger ner och har ryggen mot.

Det hade kunnat vara OK för en första varning, kanske, men som andra varning är det alltför hårt. Tycker jag. Speciellt som jag samme eftermiddag ser Johan Lind i Häcken göra ett slags sammandrag av Sigurdssons varningar: försöka bryta, inte hinna med och då sätta fram ett lår, en bentackling för att prata hockeyspråk.

Lind klarade sig med en frispark vilket han löjligt ofta gör. Jag tror det beror på medlidande hos domarna. Lind är så pass gammal och långsam, ja rent av klumpig att han ofta gör sådana här frisparkar. Lind skulle ha minst en varning per match men har fått, jag tror sammanlagt två gula på hela säsongen. Förmodligen för frilägeskapningar…

Vad som ytterligare gör Selakovics metamorfos imponerande är att Lerjéus hellre tar en konfrontation och snack med spelarna, på hans villkor, än att bara kasta upp ett kort vid första sämsta spelarreplik. Många allsvenskan domare gör det vilket för mig tyder på att de behöver mer social träning. De borde vidareutbilda sig på i en skola eller som polis eller hos någon annan yrkesgrupp där man bemöts så som man bemöter andra. Som Lerjéus, och Selakovic.