Fotboll som en plåga II

Jag tyckte att MFF saknade en lagkapten i går kväll. En som tar tag i saker, ruskar om, tar initiativ och visar var detta berömda gigantiska skåp fullt av beslutsamhet och ”vinnarskallar” ska stå.

Det verkade inte Daniel Andersson göra. En som plockade upp den lagkaptensbindel Daniel tappade direkt efter avspark på gräset på Olympiastadion i Stockholm var Wilton. Den rutinerade, mångsidige brassen försökte, och försökte och hans fatala misslyckanden blev hela tiden större och grövre.

Wilton gick ner och hämtade boll men blev omständlig och vände och vände och tillslut var han omringad av två, tre motståndare som tog bollen av honom – de gånger han inte först hann kasta sig och få en hel del billiga frisparkar. En del berättigade också, ska sägas.

Motståndarnas taktik var att skära av Wilton och Wiltons svar var att försöka vara en ännu bättre Wilton. Motståndarna blev allt fler, svårighetsgraderna i passningarna allt högre, spelarna att dribbla förbi allt fler och avsluten från allt längre avstånd och hopplöst avstånd.

Visst lyckades han dribbla de första men aldrig eller sällan de sista innan han släppte bollen. Visst kom han till många avslut men det var på bekostnad av passningar till lagkamrater med större möjligheter att göra mål. Och de där långskotten var inte ens nära.

Wilton, i sin desperation och förtvivlan, påminde om den där lagkapten som försöker leda men inte har självdistans nog att låta bli. Han påminde också förfärande mycket om den spelare som förra året också ville så starkt och misslyckades så stort.

Hade Wilton spelat enkelt, låtit bollen rulla hade kanske MFF lyckats bättre. MFF hade garanterat försvarat sig bättre. Nu blev Wilton så trött av all bollberöring och 30 meters dribblingrusher att han gång på gång tappade sin position i försvaret, inte orkade sätt press på motståndarnas passningsläggare. Och när hans unge parten på innemittfältet hade en dålig dag, då försökte Wilton även ta på sig de uppgifterna.

Det var med ödesmättad symbolik som Wilton, på övertid, när matchen nästan redan var förlorad, fick en frispark mot sig och i frustration sköt bollen mot reklamskyltarna. Så får man inte göra. Wilton fick en varning, det var nästan som om han ville ha den bekräftelsen, det minnet, det gula, teoretiska ärret efter att fotbollsmatchen Djurgården-MFF förvandlats till 90 minuters plåga.