Maxtiotår

”Va för jävla pack e ni”  är inte en bok som handlar om upplagestriden mellan Expressen och Aftonbladet. Den hade kunnat göra det. För när man letar förklaringar till de problem huliganismen skapar i Sverige är det också bland kvällspressens journalister man bör leta.

Jag ska till och med namnge några av de som indirekt ger huliganerna mest ammunition och förhindrar en verklig  lösning av problemet: Mats Olsson och Kent Hansson.

I tio år har Mats Olsson skrivit indignerade krönikor om hur huliganerna förstör och saboterar. Det finns fyra saker som går igen, i varje krönika:

A. Det ensidiga ställningstagandet för polisen –  oavsett vad sanningen är.

B. Överdrifterna,  – de ständiga liknelserna med krig, och att blåsa upp huliganernas våld till sanslösa proportioner samtidigt som han aldrig nämner det övervåld som polisen ibland gör sig skyldig till.

C. Den personliga, skadan – huliganerna har alltid kränkt Olsson och hans fotbollssjäl personligen. Han är på ”fotbollsälskarnas” vägnar upprörd, och förbannad. Det finns något nästan sakralt i detta att huliganerna har stört hans matchritualer och fotbollens högmässa.

D. Bristen på andra lösningar mer än att skrika efter fler poliser, hårdare tag och längre straff.

a. Att slentrianmässigt köpa polisbefälens rapporter är dålig journalistik.

b. Vem tjänar på att Olsson och Hansson överdriver?

1. Huliganerna  I första hand gör huliganerna det. Det helt avgörande för de flesta våldverkare är bekräftelsen: desto fler poliser de har emot sig desto bättre, desto mer vandalism ju bättre, desto större tidningsrubriker ju bättre. Jag vågar påstå att de finns ingen som kan ifrågasätta det här. Ändå fortsätter kvällstidningsjournalisternas groteska överdrifter.

2. Olsson och Hansson. Kvällstidningarna huvudsyfte är att sälja tidningar genom löpsedlar. Desto grövre överdrifter desto mer säljer man. Är man nyanserad och tråkig ”slår” konkurrenten en den dagen. Då får man ta revansch med morgondagens löpsedel!

3. Den politiska agendan. Att lösa våld med våld handlar framförallt om samhällssyn. Den starkaste har rätt, den svagare har fel. Läs t ex deras hyllade kollega på expressensporten Marcus Birro. Hans lösning på problemen i dels förorterna dels med integration är att jämna förorterna med marken och skicka hem alla ”missanpassade”. Om det inte vore för den samhällssyn som Olsson och Hansson (och Birro) ger uttryck för i sina krönikor om huliganism hade vi kanske inte haft SD i riksdagen.

c. Bråken i samband med HIF-GAIS ska inte förringas men var det verkligen, i fråga om upplevelse och betydelse, värda en tredjedel av krönikan , av fotbollsmatchen?

d. Det finns två skolor vad gäller att lösning på huliganproblemet. Den engelska som går ut på att dels skapa en arena som enbart sittande höginkomsttagare har råd att besöka, dels att lösa att konflikter med stora, tillfälliga polisinsatser och våld. Det är denna  väg Sverige, SvFF, klubbarna, politikerna och polisen har valt och som livligt påhejas av Olsson, Hansson och dess gelikar av äldre, reaktionära sportjournalister.

Den tyska skolan. Här var problemen väl så stora som i England för 20 år sedan. Idag finns ingen huliganism i samband med matcherna. När Dortmund spelar finns där kanske 15 synliga poliser, trafikpoliser ska tilläggas, på 84 000 åskådare varav cirka 5-8 000 är bortasupportrar. Bortalagets merchandisetrailer står vägg i vägg med hemmalagets suppotershop/varhus.  Inga vakter, inga poliser och och vid ölförsäljning på arenan och utanför står folk i olika halsdukar och skålar med varandra.

Om de ansvariga, och dit räknar jag absolut Olsson och Hansson, på allvar ville att huliganproblemet skulle lösas borde de bums åka ner till Bundesligan och studera exemplet redan nästa helg. Även om det inte skulle skapa några löpsedlar om krigszoner och besinningslösa tonåringar som bara vill vanliga, välanpassade medborgare illa.

”Va för jävla pack e ni” (förlaget är Imperial publishing och recensionen är här) är en bok om klackarnas historia och nutid i huvudsakligen 08-området. Den ger en mångsidig och nyanserad bild av hela problemet. Från våldsverkarna och till supporterpoliserna. Alla får komma till tals. Är man ambitiös bör man också läsa ” Från Gentleman till Huligan? – svensk fotbollskultur förr och nu” (Symposion) av akademikerna på Malmö Högskola, Aage Radmann och Torbjörn Andersson.

Jag har här inte med ett ord försvarat huliganernas handlande. Ett inkastat mynt, ett rush mot ett kravallstaket är ett mynt och en rush för mycket. Det kommer troligtvis inte hindra Kent Hansson från att återigen hävda att jag står på huliganernas sida och/eller försöker bagatellisera det problem som huliganism i samband med fotbollsmatcher otvivelaktig utgör.