Döden och målet

Efter cirka 120 år som fotbollens paria, och otaliga anmälningar till JÄMO, är frihetens timme slagen. Inte med vapen, inte med sparkar utan med ett tryck.

I den elfte versionen av EA Sports fotbollsspel FIFA 11 (för Xbox 360) – kanske för att fira den fullkomliga fotbollssiffran ( inte talet) 11 – kan man nu också vara målvakt.

Eftersom spelvärlden vanligtvis enbart handlar om att antingen döda så många som möjligt eller göra så många mål som möjligt har kanske målvaktsrollen tidigare känts alltför apart och action-lös. Existensen som målvakt har framställt som en ointressant automatiskt statist, en naturlig men obeveklig bugg i spelet. Fram till hösten 2010 alltså.

När nu äntligen upplevelsen av att rädda mål, åtminstone teoretiskt och trycktekniskt, jämställs med upplevelsen att göra mål känns det som ett efterlängtat erkännande. Som människa och målvakt upplever jag det här positionella paradigmskiftet som jag förmodar andra en gång i tiden välkomnat kvinnlig rösträtt, apartheids avskaffande och rätten för homosexuella att gifta sig.

Äntligen är vi framme vid målet, äntligen är vi som alla andra!

SDS:s spelrecensent Simeon Ogén sammanfattar för läsarna känslan av den ”nya” spelprimaten: ”Att spela matcher i rollen som målvakt är ganska tålamodsprövande och även om man kan ropa och skrika är det frustrerande att inte kunna påverka matchen på något annat sätt.”

Fördomarna finns alltså kvar även om relationen officiellt normaliserats; ett litet tryck för spelaren men ett stort avtryck i kampen för ganska lika lagvillkor.

Denna sportspelsrevolution påverkar dock inte SDS:s rubriksättare som drar till med formfilosofiska kioskvältaren: ”Runda bollar gäller i bästa fotbollsspelet”.