Våra brutna nackar och att bli far till sig själv

Micke Nylander har brutit nacken i rinken. Jag vet inte om svensk media förstått hur nära han var att han blev förlamad från axlarna och nedåt eller dog. Det är problemet med rubrikjournalistiken – alla de värsta och grövsta uttrycken har redan använts om någon  marginell skitsak. Här är dock ett ganska exakt mått på ”horron”: nån tiondels eller hundadels millimeter, eller 30 Gunnar Larsson-guld!

Micke bröt femte och sjätte nackkotan. Själv bröt jag fjärde och stukade femte, sjätte och sjunde. Till mig, 14-årige Magnus, sa läkarna att jag var en tusendels millimeter från det öde som också nästan drabbade Micke.

Mitt liv förändrades från det ögonblick då jag förstod att jag överlevt dykolyckan  på Friabad i Helsingborg utan större men – det är svårt att beskriva hur, bara att det definitivt gjorde det. Jag är övertygad om att Micke Nylander upplever samma sak, samma zon när det blir riktigt uppenbart för honom – en nästan religiös vördnad över att få finnas till. Som att bli far, till sig själv!

Samtidigt något mer komplext, något svårt som ibland blir negativt och motsatsfullt, en tvekan om vad som är rättvisa och orättvisa. Kanske faderns rädsla för sonens framtid?

Idag tänker jag på Micke Nylander!