Varför inte låta B-landslaget göra comeback?

Landskrona-Rasmus fick inte enbart spela i går – han gjorde också säsongens första mål. Skitsnyggt rakt upp i krysset mot ett desorienterat holländskt” närabottenlag”. Per automatik och lika historiskt omodernt, kommer nu kraven från Nordvästskånska tidningskrönikörer om på att han och Landskrona-Jonas ska med i landslaget.

Jag kan förstå Boisare i dessa dagar griper minsta halmstrå till ära och berömmelse; Landskrona är inte så vidare sexigt numera. Samtidigt tycker jag de två är alldeles för dåliga för ett svensk A-landslag. Jag har dock en lösning.

Unga  spelare, de som inte har U-21 slutspel att tänka på och de som är överåriga wananbies, likt Boisarna, men i behov av mer internationell rutin – för dem hade B-landslagsmatcher mot C-nationer verkligen betytt något. Det hade inte behövt vara smärtsamt närkampslöst och helvetiskt och framförallt unga allsvenska spelare behöver färre matcher mot Åtvidaberg oc h junskile och Syrianska och fler landskamper.  Dessutom hade det gett Lagrell ökade inkomster eftersom han kan sälja ett helt nytt landslags TV-matcher. Och gärna mot avlägsna länder med stor publik som Kina och Indien. En tre, fyra B-landslagsmatcher per år hade piggat upp och vässat spetsen i svensk s k elitfotboll.

Vet vet, kanske t o m Norrköping och Landskrona hade åter kunnat få stoltsera med en landslagsman?