Fantastisk förändring 2: yttermittfältarna

Under Rolle Nilssons två första år som officiell huvudtränare i MFF dominerade det defensiva spelet. ”RolleGren” ( bitr. tränare Hasse Gren) ville försvara först och anfalla ”sedan”, nångång. MFF hade värvat en tränarduo som älskade vinna matcher med 1-0, så som de ibland hade gjort med  allsvenskan mest defensiva lag någonsin näst AIK: ständiga nedflyttningskandidaten Gais.

Som ett slags alibi satsade man på många avslut: ”det gav ju svart på vitt på att MFF var offensivt”. Efter varje match som MFF förlorade så poängterade Rolle på presskonferenserna att MFF varit överlägsna både vad gällde bollinnehav och avslut.

Spelsystemet 4-2-3-1 var också väldigt defensivt balanserat med sex rena försvarspelare. Någon gång i början av hösten blev den poänglösa statistiken för mycket t o m för styrelsen och Bengt Madsen. RolleGren tvingades ändra till 4-4-2.

Det gav fler spelare i boxen och vipps; fler mål, vunna matcher!

Problemet var att de yttre mittfältarna just skulle vara yttre. När man slängde in Agon som höger yttermittfältare stod han konfunderad på en kant och iakttog de andra himmelsblå grabbarna leka en bit därifrån. Han var t o m mer orörlig och isolerad där än som toppforward.

På andra sidan tryckte Jeff som även han ogärna lämnade långlinjen, fast av andra skäl. Var han alltför extra dålig fick Jimmy Durmaz spela vilket gav precis samma rigida, statiska uppställning. Eller så tvingades Molins dit och fick hån och skratt för hans mindre lyckade inlägg med vänsterfoten – för att nu uttrycka det diplomatiskt!

Även Hamad fick lite speltid, oftast som misslyckad högerbredare men när både Molins och Hamad fick spela, på rätt sidor drog sig in mot mitten för att vara offensiva alternativ. För detta fick de kritik, både av tränarna och av pressen. Det blev alltför ”klyddigt”.

Så vari består förändringen mer än att Hamad faktiskt fått spela nästan hela hösten och att Molins fått spela alla matcher utom de som av en ren tillfällighet sammanföll med transferfönstret öppethållande i augusti?

Jo, de har dels en utgångsposition som ligger betydligt högre upp på plan, dels att de ska dra sig inåt och komma till avslut. Och bredden i anfallsspelet garanteras av att ytterbackar tar sig fram på de väldigt ytor som skapas när yttermittfältarna drar sig inåt.

Det gör också att när MFF har bollen ligger ytterbackarna väldigt högt upp (en åt gången) och får samma funktion som de gamla yttermittfältarna.

På det viset spelar MFF ibland med två centerforward, två ytterforwards och två offensiva mittfältare i Wilton och en ytterback. Tacka fan för det ger mål, tacka fan för att MFF vinner matcher när motståndarna enbart tvingas försöka försvara sig!