Sportens hycklande moralister

Det var lotten som avgjorde. Det är lite som för småflickor i tredje världen där föräldrarna innan barnen nåt puberteten bestämmer vem de ska leva resten av livet med, vem de ska älska i nöd och lust tills de dör; helt enkelt vem som ska äga deras liv!

Lotten skickade 18-årige LeBron James till en av bakgårdarna i basketvärldens förorter, en av NBA:s minst framgångsrika organisationer genom alla tider: Cleveland Cavs.

Iggy Pop skulle en gång beskriva Helvetet och sa att: ”its like a thursday night in Cleveland”

Världens bäste basketspelare gav en lite sketen franchaise i Cleveland sex av sina bästa år. I ett svagt ögonblick lovade han att han skulle stanna tills de vann hela NBA.

Åren gick, ägarna till Cavs byggde långsamt. En sten där, en sten där men så där väldigt mycket bättre blev de inte. Mest ekonomiskt betingat grus och tredjeklassens betong. Av den där STORA satsningen blev inget.

Ändå växte huset men enbart för att Le Bron James blev bättre och bättre. Laget, klubben, organisationen blev inte speciellt bättre. Så när det gällde, när de verkligen gällde var varken laget eller coachen eller organisationen tillräckligt bra.

LeBrons karriär kan vara i nio tio år till; 15 år är ungefär gränsen för vad en kropp kan klara på den här nivån med 100 matcher på sju månader.  Eller så kan karriären ta slut i morgon kväll. Ett korsband, en massa brosk, kroniska inflammationer i fötternas ständigt uttänjda ledband.

När LeBrons kontraktet gick ut i somras bestämde han sig för att spela för en klubb som kunde vinna. Han tackade nej till betydligt högre lön, han tackade nej till klubbar där hans reklaminkomster hade ökat dramatiskt. Istället valde han lilla Miami Heat för att han gillade medspelarna, coachen och organisationen.

För detta, för att han gav sex år till en inte tillräckligt ambitiös liten klubb som mjölkade ur allt de kunde av hans namn och talang, för detta ska han straffas och dras i smutsen.

För detta får ha nu fan, nästan överallt, även i en ”vitvideo” om Nikes reklamfilm.  Amerikaner älskar att moralisera och jag förstår de Cavsfans som trodde han skulle spela hela sin karriär där men tyvärr – LeBron ville vinna också.

Att fansen tycker han är en svikare och falsk jävel är OK, fans ska regera med känslor och inte med hjärnan. För Cavs är lite som en man som bedrar sin fru och familj och sedan återvänder och hela familjen skyller på älskarinnan: för familjnen måste ju fortsätta leva i det olyckliga äktenskapet, de har ingen annan stans att ta vägen!

Vad som retar mig är de europeiska basketbevakare som bara hoppar på kritiken och menar att han svikit och betett sig för djävligt : hur tänker de, hur resonerar det från ett perspektiv där  europeiska fotbollspelare bryter kontrakt nästan hur de vill, där mer än tre säsonger i samma klubb ger en epitet ”bohem”.

Tycker de att idrottsmän ska vara livegna, att de inte har rätt till en arbetsmarknad och samma rättigheter som vi andra? Borde aldrig Bosman inträffat; ska man ha rätt att hindra en spelare att spela någon annanstans trots att hans kontrakt gått ut, trots att han fullgjort alla förpliktelser?

Alla dessa Idrottens hycklande moralister, borde man inte kräva att de gör samma sak själva; att de inte byter jobb på 15 år, att de bor kvar i samma bostad 15 år i rad? Och sedan, efter 15 år, borde ni titta er i spegeln och låta lotten avgöra var ni ska flytta, och vad ni ska ägna resten av era liv åt!