Blå eller Röd?

Som de flesta vet har jag en fotbollsko i båda de klubbar som representerar Helsingborg och Malmö.  Jag är uppfödd i Helsingborg av ett enormt stort himmelsblått hjärta till far och en nästan lika blå storebror. Då går det så här!

På min allra första allsvenska match på min namnsdag 1965, blev jag HIF-are.

Vi satt högst upp på Olympias gamla träläktare och varje gång MFF gjorde mål reste sig min far och bror upp och jublade. Och varje gång vände sig massor av människor om och blängde på idioterna: den från Malmö invandrade Stadsfogden och hans båda söner. Ja, en av hans båda söner.

Jag satt ner och älskade Bosse Johansson från Allerum för han nätade för HIF när man förlorade med 1-10; det största nederlaget någonsin.

Pappa och jag körde alltid ner till Stadion och såg MFF. Däremot ville han aldrig gå på Olympia, inte ens när de kvalade 1969. Så jag fick gå ensam, från jag fyllt sju år tog jag mig de tre, fyra kilometerna mellan gräddhyllan på Halalid och Olympias ståplats.

Ju äldre jag blev ju mer jag insåg hur vanskött HIF var och desto mindre gillade man ( alla vi som spelade fotboll i min ålder i Helsingborg) klubben. Fast man gick nästan alltid på Olympia ändå, även i gamla Div 3.

Så HIF har en stor plats i mitt hjärta, trots att jag inte bott i stan på över 30 år.

I Malmö har jag bott i lite drygt 20 år. Denna tid tillsammans med barndomens indoktrinering har naturligtvis gjort att även MFF äger mig.

Det finns de som anser att det bara kan finnas en klubb i ens hjärta: en per liv. Det ligger en del i det. Jag är en kameleont, en supporternomad längs Öresundskusten.

Ibland känns den helsingborgska storsvulstigenheten too much, ibland är den malmeitiska kagigheten bara löjlig. Alltid har HIF alltför mycket reklam på tröjorna. Å andra sidan är färgkombinationen snyggare. Det har jag tyckt sedan jag fick en mörk, bourgogne-röd HIF-tröja med Hasse Selanders jättelika nr 2 på ryggen när jag var åtta år. Klubbmärket fick jag inte. Där gick uppenbarligen den moraliska gränsen för en Himmelsblå far.

Efter förvärvet av tröjan blev vi alltmer flitiga gäster på Stadion. Alltid samma procedur med att parkera bilen bland de väldigt höga husen, kolla på uppvärmningen på planen mittemot, känan lukten av svettiga speelare när de gick tillbaka till Stadion också naturligtvis hämta biljetterna på kansliet och ta i hand och bocka för den farbrodern med de stränga med glasögonen.

Och jag fick ta i hand med andra kändisar som alla kände Pappa; som Albin Dahl och Harry Lundahl; jag minns inte farbröderna så mycket som jag minns vad pappa berättade om dem.  För mig är MFF väldigt mycket idag och väldigt mycket min familj, väldigt mycket pappa från Lomma och lite mindre mamma från Föreningsgatan.

HIF ligger där mittemellan, min uppväxt och den vägrar flytta på sig. HIF finns alltid kvar i mig och ju starkare den ena kammaren verkar desto mer blod pumpar den andra kammaren in.

Fler av mina barndomskompisar spelade i HIF:s A-lag. Jag har ingen nära vän som spelat i MFF men MFF finns här varje dag, året runt. Å andra sidan har jag alltid som journalist blivit bättre bemött på Olympia än på Malmö Stadion – i alla fall utan pappa. Jag är stolt över att ha skrivit i HIF:s jubileumsbok. MFF-Madsen förskringrade  det himmelsblå uppdraget och gav det till en gammal vän till honom som inte var kvalificerad.

Vem som än vinner idag kommer jag vara mycket lycklig men också ganska besviken. Det är grymt att förlora på mållinjen och det är en härlig känsla att besegra arvfienden i något som har så stor betydelse med så förödande liten marginal.

Den jag idag hoppas mest på är…    …MFF!

Det finns två, blott två skäl: publiken och politiken

I näst sista hemmamatchen mot Åtvidaberg när man gick förbi MFF kom det 10 000 åskådare på en arena som tar 16 500. Det är genant dåligt. MFF hade i alla 19000 på en arena för 23 500.

Det andra är att i MFF är 21 av  de 25 i A-lagstruppen vad vi i daglig tal kallar invandrare , d v s de har minst en förälder född utanför Sverige ( det är ett sjukt begrepp, jag vet). I tider när alltfler människor ifrågasätter det mångkulturella samhället, när det går omkring människor och skjuter på andra i Malmö för att de har en annan hud- eller hårfärg: då är det viktigare än någonsin att visa på det mångkulturella samhället fantastiska resurser och resultat: det mångkulturella fotbollssamhället.  Sveriges bästa klubb är ”en invandrarklubb”  och själv är jag jävligt stolt när de andra lagens supportrar skriker ”Rosengårdstattare” till mig.