Fotbollsgalan: diagnos, sprit och det fria ordet

Fotbollsgalan ska ju vara en ljuset och glädjens högtid i svensk fotboll. Lite som julafton – belöningar för ett långt år då man varit snäll och lydig. Peter Jihde är genialisk i rollen som tomte i kostym men kanske lite väl ensam vad gäller entusiasm och ”spontan” glädje? Och sångaren i bandet bar Jordans gamla baskettröja…

Är det inte dags att helt släppa alkoholrestriktionerna på förfesten? Vin på golvet och gratis öl till publiken – så gör ju TV 3 och 5 och de andra i sina sena publikprogram!

Själv försöker jag bara finna det bra och positiva men missade troligtvis det. Även detta år. Förmodligen var det precis efter en av dessa  långreklamfilmspauser och jag var tillfälligt upptagen med något annat världsligt.

Det som mest utmärkte galan tyckte jag var alla mediokra vinnare och ointresserade pristagare. Det fanns undantag men hur resonerar egentligen Caroline Seger:

”Det var oväntat, jag har inte förberett något tal, tack och hej!”

Manliga fotbollsspelare vet att media ändå kommer flockas kring dem mer än vad de gillar men hur resonerar de som ständigt klagar på alltför lite uppmärksamhet?

Hur resonerar Thomas Dennerby när en ung fotbollsspelerska äntligen säger något intressant och så går han till storms mot budbäraren och tvingar SVT att göra en offentlig pudel. Kommer media ge Thomas och hans gigantiska framgångar ännu mer uppmärksamhet efter den här attacken på det fria ordet?

En SvFF-önskad effekt ger det – ingen svensk fotbollstjej kommer våga säga någonting utom färdigrepeterade klichéer så länge Thomas styr svensk damfotboll. Kanske ska ”Segertalet” ses i det perspektivet?

Conny Karlsson eller Peter Swärdh var naturligtvis bästa tränarna. Liksom Pia Sundhage – världens främsta damfotbollstränare utan konkurrens. Fast Pia har ju självständiga åsikter och då kan man inte komma ifråga vad gäller utmärkelser i den stora blågula fotbollsvärlden.

Att Olof Mellberg som sitter i en snabbt sjunkande hiss både i landslaget och i klubblaget blir årets back är också lite tragiskt.

Jag ska inte säga att de fanns massor av starka motkandidater men Pontus Wernbloom har inte varit bra i år. Det känns lite ledsamt att han vann.

Det var kul att höra Johann och Bob. Inga retoriker men de kan hålla ett anständigt tacktal. Både TV4 och SvFF är i en sådan taskig sits att de till nästa år borde kräva att endast människor med frisk och ohandikappad tunga blir nominerade. Hade de fått ihop fyra nomineringar till årets back med de kriterierna nu när Micke Nilsson slutat?

Allra bäst var MFF och LdB. Utan konkurrens. Malmö rules och i det sammanhanget var buropen på Gerndt faktiskt  lite naivt charmiga. 2010 har varit supportrarnas  mer än spelarnas år i svensk fotboll!

Markus Strömbergsson som domare är också ett beklagligt val. Kul för Markus (och Bosse Karlsson) men tråkigt för svenska närkamper och sund förnuft. Svensk fotbollsrättvisa närmar sig allt snabbare ett närkampslöst stadium.  Då pratar jag inte om alla utsträckta armar och fasthållningar som Markus ( Bosse) nästan konsekvent blundar för utan raka, rena tacklingar. Fysik, ni vet.

Jag har ju stått nära Bosse himself, andats hans luft, skakat hans hand utan handskar – varför gränsar en svensk närkamp till det som på en utländsk fotbollsplan närmast skulle diagnostiseras som ”kontaktfobi” alternativt ”akut bacillskräck”?

Noterar slutligen att Sofia Lundgren blev årets målvakt och att DN samma dag tippade att Hedvig skulle vinna eftersom hon är ”världsklass”. Det gör mig  lite nedstämd. På flera sätt.

Himla tur att Danmark visar sin alternativa herrgala samtidigt. Alla näsor var röda och Sepp Piontek berättade att hans enda taktiska samtal, och ständigt upprepade,  med Preben Elkjear före match var några hetsiga ord alldeles innan de gick ut i spelargången: gör du nåt skit i dag så åker du ut bums för jag har fullt av friska drengar på bänken”.

Sepp avslutade talet med att säga att ”att vi är vänner numera”. Sedan gick Elkjear upp, gjorde en parodi på Seopps tyskdanska och förklarade att han också ser dem som vänner numera , åtminstone nästan. Varvid det blev knäpptyst i hela Tivolis Konsertsal för några sekunder. Och så gapskrattade Preben! Alla näsor var röda!