Bästa elvan: innermittfältare

Nominerade:

Ivo Pekalski, MFF: Fantastisk utveckling. Ryslig debut mot Kalmar borta men lärde sig otroligt fort. Speluppfattning som Thern, attityd som Schwartz, löpsteg som Netzer. Dessutom rak rygg och väldigt bra bollträff. Bollen ligger alltid rätt vid hans fötter. Med lite bättre teknik och passningsspel kan Ivo närma sig Zidane och Bernt Schüster-typen av spelare. Typen, inte klassen även om Ivo är en av landets två, tre mest lovande i sin generation.

Anders Svensson, Elfsborg: Taco var fundamental för att Elfsborg misslyckande inte blev värre än det var. Fortfarande seriens bäste innermittfältare. Tveksamt om han är topp tio nästa säsong. Det bästa med Svensson och som gör att är väldigt nära en startplats i laget är retro-löpsteget som han kopierat  från Bosse Larsson: fotisättningen, de utåtvinklade på fötterna, det helt omärkliga knälyftet och även den lite framåtlutande ryggen och de låga axlarna. Briljant!

Daniel Sjölund, DIF: Underbar spelare som tvingas härja i ett skitlag. När Djurgården spelade bra fotboll under hösten var det huvudsakligen han som låg bakom den. Läser spelet oerhört bra och har en imponerande attityd även när han tvingas halta omkring på Stockholms Stadion. Tyvärr har knäna tagit alltför mycket stryk för en mer sydlig karriär. Utan Sjölund, Jonsson och Kebba hade DIF rasat ner i Superettan.

Wilton, MFF: ”Han är bara aktuell som forward”, sa Sverige bäste fotbollstränare före säsongen och placerade honom på bänken bakom Agon, Daniel Larsson och Ofere. Skador tvingade dock ner fjärdeforwarden på mitten där han fick spela defensiv innermittfältare bakom Roland Åhman-Persson. Det var lustigt att se. När han väl fick rätt position var det den direkta anledningen bakom MFF:s guld. Seriens bäste passningspelare och t o m lite ful fast lite ojämn under senhösten. Hans stora problem är att han fortfarande har en liten målkåt forward i sig och tar på tok för många avslut från positioner närmare mittlinjen än målet , liksom frisparkarna som var betydligt bättre förra säsongen. Wilton vill alltför mycket!

Marcus Lantz,HIF: Skrämmer skiten ur de flesta motståndare och utmärkt passningsspelare. När det gäller är han dock fortfarande en gigant men han är alltför långsam och i några matcher då HIF var överlägsna märktes hans ibland påtagliga ointresse av defensiven, eller plågade kropp. Det finns bara en plats för Lantz: som defensiv innermittfältare omgiven av lagkamrater som springer 13-14 km per match.  Omöjlig som yttermittfältare i 4-3-3 (se Sv. Fans). Även om han varken har gikt, granna band eller speciellt många av de medaljer (som Anna Maria Lenngren skrev om i ”Pojkarne”) är han definitivt i ”den branta backen”.

Tobias Grahn, Mjällby: Stor tekniker, mycket bra passningspelare och en härlig vinnarskalle. Så länge den sitter på rätt plats. Alltför ofta hamnar den under armen vilket försvårar själv fotbollsspelandet (obalanserat). Swärdh lät honom vara diva på Listerlandet till sent på hösten då han petades och MAIF plötsligt spelade som ett lag. Betyder rent konkret 12-15 poäng för Mjällby.

Vinnare: Ivo Pekalski och Wilton