VM-lottningen och mod på svenska

Radiosportens expert, gamla mittbacken och redaktören för  otaliga tidskrifter för svensk damfotboll Anette Börjesson, är inte feg. Hon konstaterar att det är bra med en ”mardrömslottning” i VM så att ”tjejerna når sin potential”.

Det är dock ett märkligt resonemang som väl speglar den paradoxala utvecklingen i svensk damfotboll de senaste sex, sju åren: ett steg framåt och två bakåt. Colombia är möjligtvis framgången, USA och Nordkorea ( om det nu fortfarande existerar om ett drygt halvår) är rekylen, det ena benet över det andra så att svensk damfotboll fäller sig själv.

VM ska bli avstampet för hemma-EM 2013 – man måste visa resultat.Vad gör man, jo kör på i exakt samma fotspår som tidigare. Samma personer springer runt, runt och kommer ingenstans vad gäller resultat, ekonomi, popularitet, intresse e t c.

På det viset tycker jag Svensk damfotboll har stora likheter med de stora svenska institutionerna SAP, och LO:s kris. Det går åt helvete; långsamt och med tryggheten i behåll.

Är det en känsla som jag tycker präglar svensk damfotboll så är det denna ovilja, ja rent av rädsla för förändring, den allmänna bristen på mod. Hedvig Lindahl må få sparken från sitt svenska klubblag men i Dagens Nyheter är hon fortfarande den självklara ”världsmålvakten”.

Den där förlamade svenska konsensustänkandet där alla ska var nöjda och kompenseras. Där ingen vågar sätta ner foten utan ifall man gör ett dåligt jobb får man inte sparken, man kickas snett uppåt. Där alla motgångar i landslag och Allsvenskan inte leder till några som helst förändringar.

Ett resultat av denna svenska modell är chefen för ”fotbollsavdelnigen på Svenska Fotbollsförbundet”, Marika Domanski Lyfors. Hon sitter på omslaget i senaste numret av Dagens Industri Weekend. I rubriken både på förstasidan och inne i magasinet slår Marika fast samma sak: ”jag hatar fega ledare”.

Måste tyvärr säga att jag tycker det är en tråkig intervju.  Marika som är övergripande ansvarig för all spelarutbildning  upp till U21 för pojkar och U23 för flickor framstår som okarismatisk och vad värre är, helt visionslös. Utnämningen av den evige pärmbäraren Håkan Ericsson till U-21-boss känns förödande självklar i det sammanhanget.

Och Marikas eget mod, svensk fotbollsutvecklings anställda inte speciellt headhuntade mod? Jo, Marika  ger ett exempel på det, så här från en stor svensk ledare till alla DI:s läsande ledare.

Som tränare i Sverige brukade hon sjunga ”Tio tusen röda rosor” ( DI:s stavning)  för spelarna. När hon kom till Kina bad man henne göra samma sak, att sjunga för spelarna: ”Jag försökte vara modig och jag sjöng, på svenska”, säger svensk fotbolls ideologiska framtid.