Kostade Henkes festande HIF guldet?

När Mourinho och Real Madrid nu hårt bestraffats för något som i mina ögon egentligen inte är ett regelbrott passar det bra att påminna om Henrik Larsson.

Ämnet är fotboll och moral och allas vår ”Henke” gjorde precis som Madridspelarna, tog ett medvetet gult kort för att bli avstängd. Fast i Henriks fall var det inte för att ”nolla” varningskolumnen utan för att festa: HIF:s kommande match låg dagen efter moderklubben Högaborgs 90-årskalas och lagkaptenen Henrik Larsson ville hellre festa med de gamla polarna.

Det var i hemmamatchen mot Djurgården i början av september 2007 som Henrik såg gult. HIF, guldkandidaten, låg under med 1-4 på Olympia mot Djurgården. Klockan stod på 89 minuter när Henrik, precis framför Marcus Strömbergsson vid mittlinjen krokade en Djurgårdare som just spelat i väg bollen. Då hade Henrik minuterna tidigare gjort ett liknande ”fällebensförsök” som Strömbergsson ignorerat till Henriks (och djurgårdarens) uttryckliga besvikelse.

Jag minns att Strömbergsson log när han gav en likaledes leende Henrik kortet, vilket även kan ha varit för snack – om nu inte fällningarna var tillräckligt provocerande. Vad jag minns var också den allmänna förvåningen på pressläktaren bland de journalister som inte var från lokaltidningen Helsingborgs Dagblad – varför gjorde han så, varför ville han ha ett gult?

HD-journalisterna, några var bästa kompisar med Henrik och skulle själva på festen, kunde berätta anledningen.

Henrik var alltså nu avstängd i nästa match, hemma mot bottenlaget Brommapojkarna en söndag på Olympia. Enligt tidningarna var det ”sista chansen att haka på guldtåget” för HIF. Jag minns även den matchen, det var spel mot ett mål men utan Henrik vid sidan om var Razak och Oliver Karakezi väldigt impotenta i boxen. Det blev 1-1 och guldchansen försvann.

Till saken hör att jag var den ende som skrev om det här i tidningen, i referatet från Djurgårdsmatchen. Alla andra journalister tycket väl det var alltför känsligt att stöta sig med Henrik, att ens antyda att han gjort något diskutabelt.

Jag skrev ungefär så här: ” lagkaptenen Henrik Larsson tog ett medvetet gult i sista matchminuten och är nu avstängd vid nästa match, hemma mot BP, som f ö sammanfaller med moderklubben Högaborgs jubileumsfest”.

Kollegorna hade naturligtvis rätt.

Henriks och min ganska långa och gemensamma historia (jag var Celtics svenska supportersklubb ordförande i fem år och besökte Glasgow, vi hade som helsingborgare många hyfsat gemensamma vänner) tog uppenbarligen slut den söndagen.

När jag några månader senare bad att få intervjua Henrik, förbehållslöst, dök det upp hinder. Henrik ställde under det kommande året upp i alla andra medier men för landets största morgontidning Dagens Nyheter (jag hade en stående förfrågan) fanns det aldrig riktigt plats i kalendern.

När dödsbudet kom om att Tommy Boyd, f d lagkapten i Celtic och en av Henriks vänner, avlidit åkte jag upp till Helsingborg och berättade det för Henrik på en tidig förmiddagsträning. Vi gick tillsammans från träningen och pratade gamla minnen om TB och Henrik lovade innan vi skiljdes en intervju. Någon dag senare blev det klart att han skulle flyga till begravningen i Glasgow och DN var så angelägna att få en intervju att de erbjöd sig att betala för min flygning och vistelse –bara jag fick den där intervjun.

Men nej- det gick inte den här gången heller och jag fick varken intervjun eller chansen att hedra en av mina favoritspelare vid hans begravning. Däremot fick en annan DN-journalist flyga ner till Helsingborg och ensamintervjua Henrik några månader senare när jag var utomlands.

Och Henrik drog varken senare den hösten eller säsongerna 2008 och 2009 på sig ett enda gult kort i allsvenskan.

Idag känns Henriks beteende och långsinthet mest lustig men det är något att ha i åtanke när man fördömer Mourinho och de Madridspelare som så gärna ville förbättra förutsättningarna för att vinna Champions League.

Och ja, jag har härigenom med 99 procents säkerhet bränt alla chanser att någonsin få intervjua Landskrona Bois tränare. Det är inte hela världen men man kan ha det i åtanke när man nästa gång läser en av alla dessa inställsamma och okritiska intervjuer som görs med Henrik Larsson.