Varför Mattias Larsson tvingas till sovjetisk historieskrivning

Efter att MFF blev svenska mästare korades Roland Nilsson till Sveriges bäste tränare. Trots det blev det inte långa hyllningsintervjuer i lokalpressen. Istället valde de lokala medierna att hylla assisterande tränare Pep. Som kronan på verkat kom den intressanta Offsidestoryn som bekräftade andretränarens stora, för att inte säga helt avgörande inflytande för guldet.

Det fanns ett skäl till allt detta, en försiktig markering av pressen.  Detta understöddes av spelare som vittnade om vilken avgörande förändring katalanen inneburit.

När så beskedet kom att Pep flyttar till Halmstad var första dagens reaktion chock och bestörtning. ”MFF-journalisterna” kallade det en stor förlust. Kanske fanns till och med en viss oro för att all cred. Pep fick i media möjligtvis bidrog till att han valde Halmstad?

Senare på dagen gav Roland Nilsson sin syn på saken och kallade beslutet ”sent” – samme Roland Nilsson som utan förvarning sparkade sin partner sedan fem år tillbaka, Hans Gren, dagen före första säsongsträningen; den 3 januari 2010 ( förmodligen det senaste och mest illojala avskedandet i svensk elitfotbollshistoria…) .

Huvudtränaren poängterade också att Peps entré i klubben egentligen inte inneburit någon radikal förändring:

–Vi hade en konsekvent linje i alla tre åren, sade han i Skånska Dagbladet.

Rolle historieskrivning fick ”Experterna” att bums ändra uppfattning.

Så på tisdagen var alla ”MFF-journalister” ganska rörande ense om att Rolle hade rätt. Det var han och klubben som skulle ha guldcred. Inte den katalanske lycksökaren och något svekfulle mysgubben. Jo han framställs numera så:s likt en lite apart figur som handlat mot bättre vetande.

För ”MFF-journalisterna” gäller det naturligtvis om att positionera sig inför nästa säsong. Ifall man inte håller sig väl med klubben och tränaren kan man inte räkna med att tipsas som relativa scoop och få längre intervjuer. Lojalitet med den lokala klubben  – man ”bevakar” och enligt god journalistik sed ”kritiskt ska granska” – är absolut prio nummer 1 i svensk sportjournalistik.

Den vanligtvis sansande och omdömesgille Mattias Larsson i KvP försökte på tisdagen helgardera men insåg dock att han framförallt måste stödja Rolles linje. Han kom då upp med en ny och ganska fantastisk historieskrivning. Så här analyserar han Peps inflytande för guldet:

”Den kan ha varit direkt avgörande.
Den kan också ha överskattats rätt grovt.
Det är klart att ”Pep” bidrog med glädje och tänk som fick spelarna att må bra. Men rent spelmässigt lirade MFF likadant 2010 som 2008 och 2009, med den skillnaden att resultaten plötsligt satt.”

LIKADANT?

2008: 4-2-3-1 och Gaismodellen med extremt defensivt tänkande.
2009: 4-2-3-1 och Gaismodellen in absurdum med målöken långt in på hösten. Sedan 4-4-2 och helt nya spelare.
2010: 4-4-2 och samma spelare men på helt nya positioner och helt nytt offensivt tänk som resulterade i målrekord.

Är detta likadant? Det enda som är beständigt och liknar vartannat här är väl de stora förändringarna?  Och att Roland Nilsson var officiell, ansvarig huvudtränare.

Dessutom vet innerst inne Mattias Larsson säkert att det aldrig finns något sådant som ”plötsligt satt” i idrott. Absolut ingenting. ”Theres no such thing as a free lunch”, inget händer av sig själv. Inte ens MFF-journalisternas helt synkrona tänkande och slutsatser sker av en tillfällighet.

Det är så här lokal sportjournalistik fungerar idag och fungerat sedan den startade för ungefär 90 år sedan. Det kan dessutom vara kul att spara det här tills den dagen samma journalister tvingas hylla Pep och kritisera Roland. När historien återigen måste formuleras om kan Mattias Larsson med all rätt citera sig själv och skriva att han minsann hävdade att ”Pep var direkt avgörande”.