Spelaren som trodde mer på bollen än målet och varför Bale närmast är en inkarnation av honom

Jag kan inte göra anspråk på att vara Waddleexpert men i mina korta, 26-tummade minnesbild framstår han som något väldigt annorlunda och oerhört passionerat. En lidelsefull konstnär bland hantverkare. Liksom f ö han nyupptäckta arvprins,  Bale.

Chris Waddle var en anomali – en italiensk fotbollssjäl med engelskt fotbollspass, en ständigt gruvarbetarblek akademikers gängliga kropp i en fotbollspelares lördagseftermiddagens cyniska underhållningsväsen, en bländande avig tekniker av yppersta världsklass vars brittiska samtid aldrig förstod och aldrig lärde sig uppskatta.

Waddle var en litteraturkritiker som vände och vred och avslöjade både motståndarnas högerförsvar och sin egen närmast totala brist på verkställighet. Intill absurdum. Han var ett redskap som älskas men ingen finner rimlig användning för eftersom han inte gjorde mål. Han försvarade inte ens det målet, det som sägs vara fotbollens idé. Han var bara en kantig bricka omöjlig att passa in i den då fruktansvärt rualt taktiska engelska fotbollen.

Han glidtacklade inte, undvek fifty-fifty-bollar, han bedrog det heliga tempot genom att låta bollen vila hos honom, var inte målkåt, detta fotbollens primalskrik –   för Waddle  var inte målet utan bollen alltid spelets frälsning och lekens enda egentliga och bestående värde. Guds väsen är, enligt Waddles evangelium inte målutlösningens jordiska extas utan de få, korta och plötsliga ögonblick då bollens kärlek plötsligt uppenbaras för dig.

När denna boll hamnade hos Waddle var det som engelsk fotboll med Shakespeares ord rammades av ”eftertänksamheten kranka blekhet”. Varefter huvudpersonen fördrevs från scenen.

Det fanns självklart ingen plats för honom trots att han hamnade i det enda engelska lag som bemödade sig att försöka spela fotboll ( och därför i princip aldrig vann något utom en FA-cuptitel och kanske Mjölkcupen ett udda år då de förmodligen hade extrem tur med lottningen). Inte ens i detta delvis beundrade, delvis hånade anglosaxiska fotbollsexperiment fanns det tid och rum att uppskatta honom efter förtjänst. Varefter han hamnade i brittiska teknikers dåvarande enda asyl, fullt jämförbart med vad Toscana betydde för författarna ett par generationer tidigare: Frankrike.

OM var ett av Europas tre, fyra bästa lag och Waddle var stjärna där. I engelsk press var han naturligtvis en outcast, en misslyckad konstnär utan värdighet eftersom engelsk värdighet enbart kan vinnas i en engelsk uniform. Så när denne världspelare kom hem hamnade han i: Sheffield Wednesday vilket ungefär var det värsta straff han kunde få förutom att spela för United.

Och just här, i blåvitarandig emblem på en lerig träningsplan i senvinterns Yorkshire korsas hans löpväg av en annan nästan identisk själ och fotbollsflykting vars intima  relationen till bollen var betydligt mer sällsynt men som å andra sidan ägde förmågan att förflytta den över den där speciella, avgörande gränslinjen.

Vad jag vill ha sagt är att den enda stora skillnaden som existerar är mellan Bale och Waddle är närmiljön. Idag är dessa spelare avgudade för att de t o m i England lyfter den triviala kick and rush till en mer sublim nivå. Och alla spelare har lärt sig fuska och slänga sig – sånt höll Waddle sig för fin för eftersom det hade mycket mer med mål och minde med boll att göra.

Skulle kunna skriva en essä om dessa Hamletfigurers älgande kliv uppför vänsterkanten, om hur detta par i allt mindre vitt tröja med ständigt mörkblå byxor är två av de ytterst få naturliga vänsterytttrarna i världshistorien över 180 cm.  Jag vet inte om det har med hjärnhalvorna att göra: långa spelare kan fungera till höger men på vänsterkanten kan jag endast komma på…    …Hans Peter Briegel och då var han ändå blott offensiv vänsterback med tiokampsförflutet.

Det är ett värdigt slut – att börja med Waddle och hamna hos Briegel; en ren enmansinkarnation av Wehrmachts blixtkrig på 1940 och sommaren året efter: farten, flankerna, soldaternas leende solbrända ansikten…