Längdskidåkning som poesi och passion

Norska skidåkare bäst i världen (skrev ursprungligen den satsen med ett frågetecken men korrigerade detta snabbt)!

Läser första kapitlet av Sverker Sörlins bok om varför (utkommer 15/1) och faller pladask.  ”Kroppens geni” känns som Thor Gotaas fast med ett mer poetiskt språk vilket är det bästa betyg en bok om längdskidåkning kan få. Gotaas hade nog varit en given vinnare av priset för Årets Sportbokspris ett par gånger om ifall han bara skrivit på svenska.

Det är också en av förutsättningarna för att jag ska gilla en sportbok. Att den inte skändas med en massa falsk nationalism och historieromantik.

Kroppens geni har den 54-årige professorn i miljöhistoria vid KTH i Sthlm skrivit, förstår jag snabbt, av ungefär samma anledning som jag själv bestämde mig att för att bli landslagsmålvakt i fotboll och komma med till VM i Sydafrika, vid 50 år ålder (det gick ju inte, Zlatan och grabbarna svek mig, dessutom svek min egen kropp mig; den höll inte för hård träning). Brasilien 2014 känns fortfarande ganska avlägset….

Sörlin var som förstaårssenior i den svenska eliten 1977 men tvingades sluta. Dels p g a en skada på hornhinnan, dels på grund av studier. Nu gör man comeback med en bok och en kropp som är 30 år alltför gammal men ändå i utmärkt form (även grafiskt).

Att de som skriver sportböcker själva varit med och tävlat är ofta en förutsättning för att det ska bli riktigt, riktigt bra. Precis som att de måste kunna skriva och behålla sin kärlek och nyfikenhet inför idrotten. Distansen och närvaro, båda är fundamentala.

Vid några, unika tillfällen i litteraturen om sport klarar språket att bära både den tävlades passion och betraktarens poesi. Just så känns det nu, när min arla läsning knappt kommit ut från skidstadion. Det känns som om Sverker Sörlin skrivit en sådan där enastående bra bok.