YaYa Touré vs Sergio Busquets: en katalansk affär

Min kärlek till YaYa är obegränsad. Åtminstone så länge jag slipper möta honom på plan. Han är så nära begreppet ”fotbollssensualism” en defensiv innermittfältare kan vara. Det finns ingen som arbetar hårdare, springer mer, är effektivare i närkamper, behandlar bollen klokare, har samma smeksamma lätta, bollberöring, samma totalt osjälviska idé om matchen och samtidigt är så jävla ödmjuk. Han verkar i alla fall vara det. YaYa Touré  är en favo, liksom f ö många andra av Barças defensiva innermittfältare varit.

Mest påminner YaYa naturligtvis om Pep som jag följde från Barcelona Athletics ( som B-laget hette på den tiden). Fast YaYa är mycket elegantare. Luis Enrique. Thiago Motta – alla har inte varit världsklass utom i mitt ”querido” Barça.

Där har synts spelare jag haft mindre kärlek för men ändå naturligtvis respekterat: jag accepterade t o m den osympatiske holländske osthyvlaren. Medan han var i Azulgrana.

Nu sitter jag en kväll och ser först YaYa glänsa i ett mycket blekt Manchester City, omgiven av så mycket egoism och brutal fotbollsetik och sedan Busquets ha problem i cupen borta mot Athletic. Klart  jag frågar mig varför den bäste såldes, varför fick inte YaYa Touré förädla Barça?

YAYa såldes på grund av Sergio Busquets. Han är sämre än YaYa. Visst han är världsmästare och sånt men han saknar YaYas lätthet och smidighet. Jag misstänker dessutom att Sergios relativa smidighet beror på hans unga kropp. Om några år är den grövre, tyngre, långsammare.

YaTa hade kunnat vara hur bra som helst men afrikaner säljer inte tröjor i Kina. Försäljningen av YaYa handlade med andra om två saker som inte direkt har med fotbollen att göra.

Dels att Barça behöver pengar (ca 25 € fick man och Busquets hade bara gett hälften), dels att Barça behöver en stark katalansk prägel. De två kunde de inte dela speltid och det hade inte sett bra ut ifall man sålde en katalan för en afrikans skull. Av samma anledning är alla katalanska Barça-fans stora drömvärvning Cesc Fabregas – den förlorade sonen som säkert kommer ersätta Xavi  efter EM 2012.

Det katalanska arvet blir allt viktigare att vårda när tiderna blir svåra. Det är viktig att sälja tröjor i Kina men allra viktigast är de lokala supportrarnas och sponsorernas kärlek. Inte pengarna, de kommer som en direkt följd av känslorna. Och tröjor i Kina säljer man inte p g a av katalanismen utan för att det finns en ikon vars namn kineserna kan ensas om att bära på ryggen som en trosförklaring till västerlandet värdebegrepp.

En av de få saker en global klubb på obestånd kan göra är alltså paradoxalt nog att gå till rötterna. Madrid har Casillas sin lagkapten, ”talesman”, och kärleksbarn sin ”chico animo” men sedan är det tomt på lokala och kastilianska stjärnor.

En av de saker som Laporta förstod var vikten av regional förankring, delvis för bädda för hans egen politiska karriär visst men också för att Barça under post-Cruyff eran blev ett holländskt landslag i katalansk dräkt. Perez har naturligtvis också förstått detta men deras akademi producerar inget annat än talanger som efter en elelr två säsonger på bänken blir stjärnor i Getafe,  Rayo e t c.

Så i det större perspektivet var det ett klokt drag att behålla Sergio – en investering i supportrarnas kärlek. Jag är dock inte säker på att han håller samma nödvändigt höga nivå om tre, fyra säsonger. Och det är inte därför Barça eventuellt förlorar ligan och CL i år….