Den kanske viktigaste, enskilda idrottshändelsen 2010-2011

Det är ytterst sällsynt med spelare i de stora lagidrotterna som vägrar landslag. Ja, förutom i fall de känner sig alltför gamla eller slitna efter en lång säsong. Jag har full förståelse för att t ex NHL-stjärnor efter 80 tuffa matcher inte känner sig så sugna på att ett Tvåveckors-VM i Polen i en i bästa fall B-lagsliknande miljö.

Kurt Göran ”Kutte” Kjell spelade i IF Proletären i div 3 Göteborg och vägrade handbollslandslaget. Jan Erik Lyck, Brynäs näst bäste center efter Håkan Wickberg vägrade också av politiska skäl. På 1970-talet. Men idag, med all nationalism, stolthet, flaggviftande och alla pengar – vem vågar vägra i dag?

Jo,  Årets Man i svensk bandy vågar. Per Hellmyrs vill inte vara med i VM 23-30 januari. Han vill vara med familj och renovera det nya huset.

Jag respekterar Hellmyrs val även om jag tycker han kunde skylla på något annat: hade det inte varit VM hade han spelat med klubblaget, han tvingas förmodligen träna med klubblaget under VM-uppehållet. Och allvarligt talat: hur viktigt är det med tio dagars husrenovering (avbruten av träning) i slutet  av januari månad?

Det är lätt att tro att det är något annat: som att Hellmyrs (trots namnet) är toffel eller att hans familj krisar på annat sätt som han inte vill prata om.  Det är lätt att tro att inte berättar varför, faktum är att hela Bandysverige innerligt hoppas att det finns ett annat skäl – annars står helvetes portar öppna. Men det är lika lätt att tro att Hellmys är ärlig, ananrs hade han kunant skylla på sjukdom eller någon obskyr skada.

Ifall Årets Man prioriterar husstädning och familjeliv  före VM, vad ska då unga talanger tänka om bandyns status, om pengarna, om sportens lyster?

När man skriver 2010-talets idrottshistoria kan Per Hellmyrs ”husrenovering” mycket väl vara en av de allra, allra viktigaste händelserna.