Kroppens geni 2

Efter första kapitlet skrev jag här angående intrycken av Sverker Sörlins bok om skidåkning som lidelse. I förra veckan skrev jag om de andra, övriga  kapitlen på några kultursidor. Ingen har lagts upp än men jag har goda förhoppningar om Smålandsposten där den ska ligga i morgon. Kommer den inte där så lägger jag upp den här på bloggen.

Det är intressant att läsa andra recensioner när man skrivit sin egen – att läsa andras innan man själv skrivit och läst påverkar en alltför mycket för att var ”kritikersunt”.  PO Enquist, liksom Sörlin från Västerbotten, har skrivit en lång, lång text i DN som han säkert får betalt för per ord. Kunde vara hälften så lång. PO koncentrerar sig på  bilden av de båda norska stjärnorna Björgen och Northug.

Visst, boken ska handla om de två och ett psedovetenskapligt försök att utröna vem som åker snabbast i världen, i km/h. Det sistnämnda är så löjligt att jag inte kan ta det på allvar – det är en dålig förevändning för att Sörlin ska få tillträde till det allra heligaste: de norska skidåkarnas träning och mentala uppladdning.

Vad gäller stjärnorna så pratar de aldrig med honom. De vägrar. Däremot springer de och åker skidor tillsammans.

PM Nilsson i Expressen skriver också långt och det känns som om han åtagit sig recensionsskapet för att han åkt Vasaloppet en gång – typ. Han framhäver sina egen erfarenhet och kritiserar Sörlin för fel saker, tycker jag. Nilsson försöker också landsbygdsromantisera Sörlins postulat men Sörlin är tvärtom noga medatt betona att de flesta av dagens norska landlagsåkare inte kommer från landsbygden utanfrån Bærum – en nyrik villaförort till Oslo.

Hittills har jag bara läst en text som förstår vad boken handlar om: Lena Andersson på DN:s ledar- och opinionssidor inleder med att skriva att boken handlar om just skidåkningens mystik och andlighet. Hon tillägger att  hon inte är övertygad om att skidåkning har någon mystik. Därefter fortsätter den före detta flerfaldige SM-vinnaren i längdskidåkning (tror hon t o m har gjort OS-starter) att berätta om sin egen erfarenhet av skidåkningens lidande och gjädje. Det är bra , mycket läsvärt. Liksom boken f ö. 🙂

En intressant sak som jag inte skriver om i min recension är föräldrarnas stora inflytande på sina barn. Både  Björgen och Northug har dock engagerade föräldrar som stödjer och entusiasmerar dem. De negativa, hetsande föräldrar syns inte till. Båda har dessutom syskon vilket jag tror är betydelsefullt i just detta sammanhang.

Två andra böcker jag läst i vinter, cyklisten Bjarne Riis självbiografi och finske Mika Nousiainens roman ” I långa loppet” handlar om föräldrar som driver sitt enda barn stenhårt.