Ett Sverigedemokratiskt sportpris

I går tilldelades Therese Alshammar Jerringpriset. Grattis till en smart och välartikulerad idrottskvinna i en ganska liten idrott. Hon hade vunnit långt tidigare om inte hon hade varit lite kaxig, vikt sig lite i Café och skaffat tatuering.

För Jerringpriset är inget idrottspris – det är en belöning för att man lyckats marknadsföra sig bäst som sympatisk urkvinnlig elitidrottare – av de 16 senaste pristagarna har tre varit män ( Holm Richardsson och Zlatan). Feminina skidåkare och friidrottare är alltid rätt: sunda, käcka och äktsvenska i en naturlig svensk miljö: en sverigedemokratisk dröm.

En annan framgångsrik kvinna som presterade i en idrott där det till skillnad från skidåkning och simning finns rejäl konkurrens var Annika Sörenstam. Hon liknade Alshammar; bodde inte i Sverige, hade ett uttalat självförtroende, vek inte ut sig i varken Allas eller Hemmets Journal. Hon var dessutom över 35 år och barnlös vilket inte är något som uppskattas av Jerringprisjuryn. Hon borde fått priset fyra gånger, inte Magdalena Forsberg.

Av samma anledning skulle förmodligen aldrig en kvinnlig lagidrottare belönas: de är helt enkelt inte tillräckligt ”kvinnliga”. Eller en afrikansk muslim. Eller en grabb med invandrarbakgrund från Rosengård eller Sorgenfri förutom det år då Zlatan inte kunde undvikas.

Finns en intressant parallell till Danmarks ”finaste” idrottsutmärkelse som danska TV-tittare röstar fram. För tio år sedan,  när den tystlåtna och aldrig medietränade danskkenyanen Wilson Kipketer slagit världsrekord på 800 meter och tagit sitt tredje raka VM-guld, när han räknades som världens bäste 800 meterslöpare genom tiderna, då kom han inte bland de tio bästa danska idrottarna.

Jerringspriset är sportpopualism på högsta nivå och jag blir lite beklämd när Sportradions Lasse Granqvist skriker ut att Sportradions pris det är ”Sveriges finaste idrottsutmärkelse”.

Det är lika mycket ”svenska folkets pris” som SD är regeringsparti.

Jerringpriset är ett reaktionärt pris, ett pris som belönar en kvinnosyn och idrottsliga ideal som aldrig lämnat Sven Jerrings tid.

PS Läser Johan Esk i DN som kallar Alshamamrs vinst för en stor överraskning. Enligt Esk blev Zlatan nominerad (med 13 andra) av lyssnarna men struken av Radiosporten eftersom de” vill belöna prestation och inte popularitet”. Det låter helt förryckt. Zlatan presterar i mina ögon mer varje år än nästan alla skidåkare och skidskyttar tillsammans.  Det går knappt ens att jämföra vinsten i några världscuptävlingar i en marginalidrott med att vara skyttekung i en av världens tuffaste fotbollsligor.

Sedan spekulerar Esk i hur Alshammar kunde vinna. Antingen har Zlatananhängarna proteströstat på Therese eller, som skidexperten Anders Södergren säger, har: ” rösterna splittrades mellan alltför många skidåkare”.

Under alla omständigheter borde Radiosporten sluta kalla det ett pris till ”Sveriges bäste idrottsutövare” (mellan januari -oktober). Det är ett pris till radiolyssnarnas populäraste idrottspersonlighet. Allt annat är lögn och falsk varudeklaration.