Miles, Coltrane och svensk basket

Han är den ende som råskällt på mig för att jag representerade något jag inte var och inte gjort. Första gången jag träffade Charles Barton tänkte jag att han var en kolerisk idiot, och en riktig basketcoach. Nu har den ungefärlige 41-årigen Jonas Autio skrivit ett kort porträtt av denne man och gett ut det i bokform: ”SO WHAT ” (Autio/Press).

Jonas var Sveriges mest lovande basketguard som plötsligt vid 25 års ålder släppte bollen och blev dramatiker med alltför stor alkoholkonsumtion. Den direkta orsaken var hans coach: en hämndlysten, kärleksfull, intelligent, charmig idiot: Charles Barton.

I kvartsfinalerna mot Norrköping hade Jonas spelat sitt livs bästa basket och visste det. I semifinalen mot Alvik, där Plannja fick stryk, tvingades Jonas sitta längst ut på bänken och frysa. Orsaken var att laget inte ville ha Barton som coach och skickat sin talesman och lagkapten till styrelsen med det beskedet. Detta var hämnden på  budbäraren.

15 år senare tar Jonas Autio flyget till Aten för att träffa Charles. Det blir en väldigt kort, och koncentrerad bok, knappt tjockare än ett häfte. Det hade kunnat vara betydligt längre. Det hjälper inte att Jonas parallellt berättar historien om Miles Davies relation till John Coltrane: det gör endast texten mer, inte mindre, koncentrerad.

Jag har en känsla av att det är Jonas som är Miles och hans paradoxala relation till det bekymmerslösa/ ständigt bekymrade geniet Charles som beskrivs där. Miles stora ödmjukhet är hans egen – i en underbar liten scen har Charles legat sömnlös inför en svår match och Jonas hittar på att han drömt att Charles lag vunnit.

–”You did?”

– Ja men inte med mycket, ljuger Jonas och förundras över att han vågar och kan ljuga för någon som han beundrar så mycket. Och motvilligt. Sanning och lögn är två viktiga ingredienser som på domens dag i Tessaloniki reduceras till ett lakoniskt So What ( utan frågetecken).

Var Charles en av Europs bästa  baskettränare? Låg han verkligen med alla som han coachade i Solnas damlag, var han verkligen vittne till massakern på Kent State där Nationalgardet sköt ihjäl fem fredsdemonstranter e t c ?

Efter att han gjort sin sista och mest fantastiska inspelning (tredjeesolot på Miles ”Someday My Prince Will Come”  är knappt en minut långt) dör Coltrane. Jonas text, och trauma, är över. Slut. Där är en tydlig punkt.

Fast alldeles före punkten blir jag osäker på om det kanske är Jonas som är John och den märklige Barton sover på soffan medan den medelålders gästen och det gamla mobbingoffret ligger drömlös i hans enda säng?  Jonas finner någon slags frid i att ha fått bearbeta sitt traumatiska avsked av basketexistensen och försonas med Charles Barton på samma sätt som den relativt unge John Coltrane försonades med livet när hans tenorsaxofon tystnade, 41 år gammal.

SO WHAT är ett jävligt bra litterärt reportage om försoning och basket.