Det bästa med handboll (och om fotbollssocialt utslagna tränare)

Sportestetiskt är handboll helt ”fucked up”. Det här med en helt avgörande linje är väldigt sökt, overkligt. Och det faktum att man får slå ner varandra på linjen utan anmärkning medan målvakten får matchstraff ifall han nuddar motståndaren vid en utrusning – vari ligger rättvisan och logiken där?

Det finns många paradoxala saker med handboll men även några verkligt suveränt bra. Det allra bästa är genusrättvisan. I handboll är det ingen prestigeförlust eller ”CV-skändning” i att ha tränat damlag. Danmarks hyllande landslagstränare fick jobbet efter vad han gjort med damlandslaget. De senaste svenska damlandslagstränarna, de som står bakom det svenska undret, är alla ytterst meriterade herrlagstränare i toppklass. Det är klokt, sunt och bra. Det är det bästa med handboll och det har gjort det till den enda damlagidrott på nivå med herrarna ifråga om pengar, framgångar och uppskattning. I Norden. Och i Österrike…

Jämför med fotboll. Damfotboll kommer aldrig närma sig herrarnas nivå på något plan så länge det enbart är de som är sämst i klassen som tränar damer. Hur troligt är det att Svennis nästa jobb är i damallsvenskan, eller att Rolle Nilsson efterträder Thomas Dennerby? Det händer i svensk handboll – det skulle aldrig på en miljon år hända i fotboll.

Att träna damlag har så pass låg status att den enda karriärsvägen därifrån leder in tillbaka i förbundets trygga instruktörsfamn. Dessa utslagna omfattas av ett slags fotbollstränarsocialt skyddssnät för alla närmast odugliga tränare kan trygga sin ålderdom som reklamerade förbundsprodukter.

Det är tragiskt fast egentligen lika gott åt den stockkonservativa, reaktionära fotbollen.

Dessvärre tror jag den så ytterst lovande  svenska dambasketen går åt samma håll om inte man börjar rekrytera kvalificerade coacher även till tjejerna.

Handboll rules, ibland!