Supporterhuliganism i sport och politik

Tänker lite på uppgifterna som SDS förmedlar om att polisen i Köpenhamn var onyanserat våldsam och använt pepparspray mot MFF-supportrar.

Tänker på hur det gick till vid protesterna mot tennismatchen Sverige-Israel i Malmö för två år  sedan, utanför den då ännu inte invigda Swedbank Stadion. Då var det legitimt att hoppa på polisbilar, att försöka åstadkomma så mycket skadegörelse som möjligt utan att polisen ingrep.

Då var huliganerna i det närmaste påhejade av en bred vänsterpolitisk massa av politiker och journalister. Man tog, direkt eller indirekt, de våldsbenägnas parti. Man rättfärdigade huliganernas härverk genom att påstå att närvarande, men passiv, polisinsats provocerade huliganerna. Precis samma argument använde de som ville försvara supportrarnas bråk i Bröndby – polisen provocerade genom sin närvaro.

Frågan är då om det mer legitimt att försöka stoppa en idrottshändelse av förment politiska skäl än regionala eller klubbmässiga skäl ( det är väl lite oklart vad de så kallade MFF-arna slåss för – MFF är det ju i alla fall inte)?

I båda fallen handlar det om en liten våldsbenägen, ganska autonom grupp, påhejad, direkt eller indirekt av den större massan. Men det finns en ännu större grupp som var emot våldet, både i Bröndby och utanför Stadion, men ändå sympatiserade med aktionen i övrigt: mot Israels politik/med MFF:s framgångar.

Jag finner det helt rättmätigt, kanske också självklart, att protestera mot Israels behandling av det palestinska folket när tillfälle ges. Fast med demokratiska och rättsmedvetna medel. Precis som jag finner det självklart att skrika fram ljusblå pågar till en seger, om än en på planen, vänskaplig sådan. Det är inte det detta handlar om.

Det handlar istället om att Illmar Repaluu aldrig skulle hålla hålla tal och indirekt försvara utomparlamentariska aktioner om det var fotbollshuliganer och inte förment vänsterpolitiska och lego-anarkistiska huliganer som genomförde dem.

Det finns en dubbelmoral bland våra styrande malmöpolitiker här – att vandalisera i politikens förmenta namn är fint och ädelt, att göra det i fotbollens namn är enbart fult. Så länge dessa dubbla budskap sprids kan man inte heller begära att fotbollshuliganerna förstår vad som är rätt och vad som är fel i det malmöitiska samhället!

Ska man agera mot fotbollshuliganismen med fast hand ( och det börjar bli dags för det tycker jag) så ska man börja med att diskutera den form av passiv huliganism som man ägnat sig åt i Stadshuset och hos Fritidsförvaltningen i Malmö.