Det europeiska missnöjets grunder

Den överväldigande känslan efter den katastrofala matchen mot Häcken är två.

Ricardinho behöver någon vid sin sida som ryter åt honom att sluta vara så arrogant och ur position närmast hela tiden. Den mannen är inte Pontus Jansson. Men Daniel Andersson spelar inte för att Rolle tyckte att hans skadade knä inte var så allvarligt så han kunde träna tills det gjorde ont. Och det gjorde det efter en halvtimme. Hur fan kan man handskas så ansvarslöst med gamla, dåliga fotbollsknän? En blödning i knäet är inget att leka med. Fråga Farsan Daniel – han som MFF-ortopeden satte kniven i utan att fråga om lov och därigenom förstörde det som skulle blivit  pappa Roys största ögonblick- Europacupfinalen. Roy är fortfarande bitter och tacka fan för det. Blödningar i knäet är inte att leka med – det finns en anledning till att det blöder…

Det fanns många som inte nådde upp till den nivå som krävs av spelare i MFF den här lördagen. Framförallt såg  det lojt och oengagerat ut. Den ende som smällde på i närkamperna var Jeff och det var inte så lyckat….

Wilton spelade hyggligt länge och kom aldrig in i matchen.

Durmaz verkade inte tycka det var kul. Sen i steget och inget hjälpförsv ö h t.

Ricardinho är nämnd men inte de två anfallarna.Som var riktigt usla men inte byttes ut förrän i minut 89!

Helhetsintrycket var ett lojt , arrogant och passivt MFF som kunde förlorat betydligt större. Det känns som om det finns ett kollektivt missnöje begravt här. Spelarna som inte orkar men ändå tvingas kvar på plan medan de som orkar blir utbytta. Och i hela laget verkar tvivlet och missämjan öka.