MFF – dagen efter, året efter

Tänker på vad jag skrev om Häckenmatchen och MFF i går och hur många uppfattade det som lite ”smånegativt”. Orsaken är att jag ser alla tecken på en repris av 2008, 2009 komma farande och vet hur mycket smärta det kommer förorsaka mig och många andra:

Rolles dåliga matchcoachning

Ricardinhos hybris

Wiltons ointresse

Anfallarnas bristande boxkänsla

Bristen på ledargestalt som kunnat skrika och knuffa i gång laget i går

Många spelarens avsaknad av kollektivt ansvarstagande (i defensiven, i spelet utan boll)

Så var det under åren ”f. Pep”. Så tror jag det blir året ”e. Pep”. Om nu inte något händer snabbt i tränarfrågan.

Jag hade accepterat allt det här i går under en förutsättning. Att MFF besegrat HIF i Supercupen – då hade man fullständigt kunnat strunta i den här matchen. Men nu var det här istället en match som gällde både spelarnas anseende och moral – vikten av revansch inför hemmapubliken. Den viljan eller ambitionen fanns inte – det är anmärkningsvärt och väldigt allvarligt.

3 svar till ”MFF – dagen efter, året efter”

  1. Analysen är så bra och sann att den måste understrykas.
    Därför gör jag en kraftig understrykning nu.
    Satt på stadion i går och frös, såväl in som utvärtes.
    Satt och längtade efter att få se han som jag tror blir något riktigt stort.
    Varför kommer han inte in? Han som jag tror så mycket på.
    Han som endast fick visa sig i någon minut. Han vars efternamn jag också lärt mig att ujttala korrekt , tack vare en elev till mig från Kosovo: Dardan Rexepi.
    Satt där också undrade varför så många av världens snabbaste spelare ofta har så dålig bollkänsla. Finns det en ”Jantegud” som ser till att ingen får vara perfekt?
    Men tänk om Daniel Larsson hade något mer av känsla i fötterna.
    Reste min stelfrusna kropp efter slutsignalen och sökte tröst, vilket den trösbehövande människan alltid gör.
    Det är ju ändå bara ett genrep.
    Men ändå: jag har aldrig gillat att spela konserter efter ett dåligt genrep.

  2. Profilbild för maxtiotar
    maxtiotar

    Tack Carlo! Skönt att jag inte är ensam Himmelsblå att tycka så här. Allt det negativa jag lyckats förtränga under Peps sejour dök upp igen.
    Apropå den anatomiska rättviseprincipen. Jag tror att vår lekamen i stort lyder under samma lagar som våra sinnen. Är du sämre på något är du bättre på något annat. Jag intervjuade en gång en framstående svensk tonsättare som efter en stroke vid 73 års ålder föddes på nytt – som tonsättare. Och på den tiden det fanns pianostämmare så var de väl alla synskadade.
    Fast ibland slarvar Gud och vissa människobarn blir illa kompenserade emedan andra blir Zlatan!

  3. Vet inte om det passar med en sann historia från den värld som var pianostämmarens.
    I staden Kristianstad fanns en blind pianostämmare vid namn Gjüvik.(res stav.)
    En parant dam , som aldrig träffat Gjüvik, men väl visste att han var blind, beställde pianostämning av honom.
    Pianostämmaren kom tidigt en morgon. Den vackra damen var knappast iklädd något. Han är ju blind så vad gör det.
    Pianostämningen pågick i närvaro av den eleganta fruns ogenerade närvarol.
    ”Nu skall Gjüvik ha betalt” sa hon när det hela var klar.
    ”Nej det här är Marin. Gjüvik blev sjuk så jag fick rycka in.
    Marin var inte blind, utan väldigt väl seende och historien lär vara sann.

Lämna ett svar

Upptäck mer från Maxtiotår

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa