Sverige – Moldavien: Varför så fruktansvärt defensivt?

Frågan är inte om Sverige ska besegra Moldavien utan med hur många mål. Hur många är avhängigt av två saker – vilka som spelar, hur motiverade de är.

Motivationen lämnar jag där hän – bra coacher får spelare att alltid vara motiverade när det gäller. Laguttagningen då – jo allting pekar på att Hamrén siktar på en 1-, eller 2-0 seger. Stabilt, tråkigt men svårt att kritisera.

Om ”Lunkan” i DN har rätt, vilket han ofta har, ställer Sverige upp med Granqvist  och Olsson som mittbackar, Larsson och Bajrami som offensiva breddare.

Det är en extremt defensiv, feg uppställning.

Jag förutsätter att:

a. Sverige kommer ha 65 % av bollinnehavet

b. Moldavien spelar 5-4-1 med låg backlinje.

c. Moldavien har en liten kille där framme som ska ragga fasta situationer så man kan flytta upp laget.

Jonas Olsson är för mig en spelare vars enda positiva egenskaper är att han kan stå i eget straffområde och nicka bort bollar. D v s ska han vara på plan i kväll så ska han spela för Moldavien. Han är långsam, oteknisk och felrutinerad (hans relativa rutin gäller inte i kväll).

Lasse Lagerbäck gjorde misstaget i cirka 50 landskamper att spela med två oskickliga, bollklumpiga, långsamma mittbackar mot lag där det krävdes snabba spelskickliga. Det var därför Sverige misslyckades i VM 2006 och inte kom ens dit 2010.

Sedan måste jag ifrågasätta en laguppställning med endast två målgörare (Zlatan och Elmander). Jag har inte målsnittet för de två andra ”offensiva ” spelarna men de snittar väl kanske fem mål per säsong; Bajrami och ”Seb” Larsson.

Jo de två sittande mittfältarna Kim och Pontus Wernbloom har gjort mål men ligger väl ungefär på samma snitt.

När jag igår skrev om Hamréns förvandling från offensiv klubbcoach till feg förbundskapten var det detta jag syftade på: Hamréns lag siktar på att göra ett, kanske två mål och inte släppa in något.

I längden är detta förödande för svensk fotboll.