MFF-are är fullkomligt unika supportrar

Var på romantikkväll på Malmö högskolas bibliotek.

Akademikern och fackboksförfattaren Torbjörn Andersson inledde och tvingades förklara att trots att han var vänsterpartist, och hammarbyare, tyckte han att klubbarna behövde mer pengar. Och att detta var lösningen på svensk fotbolls problem.

Hammarbyare , vänsterpartist och pragmatiker! Efter det liksom försvann han ur all diskussion.

En liknande klarsyn kunde man inte beskylla Anja Gatu och Tony Ernst för. Tony hissade ödesmättade frågeställningar medan Anja Gatu pratade högstämt om det nya Malmö (hennes stad) som en plats där framförallt föreningsdemokratin var så stark. Tony och Anja möttes här – föreningsdemokratin är det fundamentala i fotbollen. Hotet är ifall klubbarna bolagiseras. Om MFF fick en enda ägare, ( d v s om han inte längre fick räcka upp handen på årsmötet) svor Tony att han aldrig skulle gå och se MFF mer.

Några unga killar fyllde i och haussade just denna demokrati och Anja Gatu vittnade entusiastiskt om hur de unga ”bråkat”  ( ”i positiv bemärkelse”, skyndade hon sig att tillägga) på senaste årsmötet och förfärat de gamla medlemmarna genom att kräva voteringar och obstruera.

Det talades föraktfullt och spreds felaktigheter om utländsk fotboll som visserligen har pengar men ingen äkta föreningsdemokrati. Man har kanske medlemmar men de är ändå inga riktiga medlemmar, tillskillnad från i Malmö, fick vi veta.

Ingen förklarade att det faktiskt finns folk som går på fotboll även utanför Malmö – trots att dessa klubbar i England, Spanien, Italien och Tyskland inte har föreningsdemokrati och årsmöten med rätt att begära votering.

Så reste jag mig upp för att begära en slags votering, d v s jag svor i kyrkan genom att kalla Tony, Anja och de andra för romantiker. Jag menade att ifall en ägare gick in med en stor summa pengar i MFF ( även ifall MFF bolagiserades) skulle de och alla andra unga supporters fortfarande gå på matcher och heja på MFF.

Jag möttes av burop och Anja och Tony kunde inte låta bli att avbryta mig med: ”du vet inget om den nya supporterkulturen”, och ”du har inte varit på ett årsmöte” .

Enligt Anja var (av de cirka 300 medlemmar på årsmötet nu för någon månad sedan)  nästan hälften av dem unga medlemmar. Om nu de här 150 är utmärkande för hela MFF och de nya MFF-supportrarna, var höll de andra 90 procenten av MFF Support till? Var är de andra 95 procenten av MFF:s medlemmar. Var är de andra  97 procenten av ståplatspubliken? Var är de andra 99 procenten av MFF:s genomsnittspublik?

I en känslomässigt replik förklarade Tony att han sett nästan varje hemma- och bortamatch sedan 1973 och att han ifall MFF bolagiserades skulle han bara gå och ”se Division 7-fotboll på en grusplan nära dig”.

Det är intressant att just malmöbor och MFF-are skiljer sig så mycket från alla andra. Ta AIK-, DIF och ÖSK-supportrar, de allsvenska klubbar som är bolagiserade – har de drabbats av stora supporteravhopp? Lägre publik? Minskat intresse e t c?

Om det verkligen är så här borde Torbjörn och hans forskarkollegor genast studera det – den i fotbollsvärlden helt unika MFF-supportern.

Låt oss säga så här – om någon går in med typ en halv miljard i MFF, köper hem Zlatan och laget går till CL – då är jag övertygad om att Tony Ernst sover först i kön vid biljettsläppet!

Och Anja Gatu sitter som vanligt på pressläktaren och hyllar hennes lag i hennes stad – fast ”jag inte håller på någon”.

Ingen nämnde på hela kvällen det enda som är specifikt svenskt, och i huvudsak, är orsak till svensk fotbolls alla problem. Det är inte i första hand bristen på pengar, talanger, huliganer – inte ens hotet mot föreningsdemokratin eller de få och maktlösa pragmatikerna (den ensammes röst i Orkanen). Svensk fotbolls stora problem är svensk hockey!