IFK-HIF: årets bästa match

Högt tempo, flera individuella delikatesser, unika skadeproblem, snygga mål och två lag som verkligen ville och hade kunnat vinna – det var IFK Göteborg- Helsingborg.

Först lagens styrka.

Jag har tippat att blåvitt vinner allsvenskan och även om inledningen är den sämsta sedan Svennis tränare den 1980 tror jag på en upprepning – av Svennis triumfer. IFK borde vunnit matchen om det inte var för en utmärkt parad och en utmärkt utrusning av Pär Hansson. I andra målet släppte Markus Sanberg in två bollar som han båda borde tagit. Speciellt 2-1 målet – ett halvhårt markskott från 25 meter ska man inte släppa in.  Så det hade kunnat varit 3-0 till IFK och då hade ingen ifrågasatt Ohlsson.

Nu orkade man 70 minuter och när HIF kvitterade så var det många tunga ben i Blåvitt.

Andreas Drugge är så nära landslagsklass som jag hävdade redan förra året. Han hade två fenomenala frispelningar av Hysén. Sigurdsson lysande, Bjarnasson bra men den isländske vänsterbacken ( är det inte han som är det stora fyndet?) höll Sandbergklass.

Rasmus Jönssons första halvlek borde höjt hans prislapp med 5-6 miljoner.

Jag tyckte det var knäppt att ha tre ytterbackar på bänken men för första gången någonsin i mitt liv fick jag se ett lag ta ut tre skadade ytterbackar och byta in tre ytterbackar. Helt unikt!

HIF visade fantastisk moral och när IFK började gå på knäna fick man extra tändning.

Även Gashi och Lindström var duktiga och när Gerndt äntligen fick bra bollar visade han klass. Och Pär HAnsson var matchens lirare. Men det räcker inte. Blåvitt vinner allsvenskan.