I går, på Långfredagen, spelade äntligen Syrianska utan sulfinter, tvåfotsdribblingar på egen fjärdedel och alltför svåra passningar längs marken i uppspelsfasen. De spelade utan att ständigt försöka briljera.
Med andra ord fick de för första gången i allsvenskan inte 32 snabba omställningar mot sig efter att ha tappat boll på egen planhalva. För första gången tjongade de iväg bollen så som allsvenska bottenlag måste göra för att få poäng. De spelade cyniskt och osyrat och var nära en sensation mot Helsingborg på Olympia.
Varefter både tränare Özcan och spelarna beklagade att man spelat så och bad om förlåtelse. Özcan var t o m missnöjd och besviken på att man spelade så som han bett sina spelare att göra. Jag frågade honom flera gånger och fick samma märkliga svar varje gång.
Vilket gör att man måste ifrågasätta Özcans och spelarna kollektiva självbild – är de Barcelona? Kan de spela sig ur alla defensiva situationer även när de möter betydligt bättre motståndare på bortaplan? Kan de samtidigt som de ligger med låg backlinje och mittfält förvänta sig att spela snabb omställningsfotboll, speciellt som de tongivande spelarna alla fyllt 30 år eller rör sig som om de gjort det?
Det är inte möjligt att både behålla hela löken och samtidigt skära en bit av den – och däri ligger Syrianska FC:s dilemma, för att nu apostrofera Ekelöf och hans diktsamling ”Fursten av Emgión” – en fiktiv, egentligen ganska allsvensk, hjälte som Ekelöf infogar i en bysantinsk episk kontext.
På ett enda sätt var det en normal Syrianskamatch – antalet passningar sista fjärdedelen var noll – så som det brukar vara. Att gå på eget avslut är mer en tro än en taktik i det här laget.
Samtidigt finns det massor av saker jag verkligen gillar med Syrianska.
Jag gillar idén med att värva svenska killar med invandrarbakgrund istället för utländska fix som många andra klubbar gör. Jag gillar tanken, även om den är naiv, att spela 4-2-3-1 med Abgar Barsom och Elia som de två defensiva balansspelarna; det gör Syrianska till allsvenskan mest offensiva lag, på pappret. Jag gillar hela marknadsföringsidén om en klubb som ett landslag för en liten förtryck minoritet (se Barça) även om den inte riktigt håller här – bland annat på grund av de dåliga publiksiffrorna.
Denna klubb är blod och passion och en stolthet och självöverskattning som gränsar till hybris. Det är en klubb där spelarna, och tränaren, ibland verkar tänka och agera som supportrar gör. Allsvenskan och Sverige behöver utan tvekan Syrianska FC.
Lämna ett svar