Bara början på spiralen nedåt

Elfsborg – Malmö var en match som visar varför inget av lagen kommer vinna allsvenskan. Att den slutade 3-0 men borde antingen blivit 1-0 eller 6-0.

1-0  för att man inte som MFF får uppträda så slappt och uppgivet i en tävlingsmatch – även om den är förlorad.

6-0 för att det motsvarar ungefär hur många solklara målchanser Elfsborg borde satt om de hade haft bra boxforwards.

Elfsborg är ett ganska duktigt, ambitiöst lag med uppenbar obalans. Backlinjen är kass, Augustsson överarbetar varje fast situation så mycket att när han inte dårspringer in och försöker nicka varje boll står lagkamraterna handfallna och undrar : ”var fan är August?”.

Dessutom har man inga riktigt dödliga avslutare. De här späda överjuniorerna med speed och bollsinne är rätt hopplösa klena inne i straffområdet. Möjligtvis undantaget Johan Larsson.

MFF var ungefär lika dåliga som jag misstänkte när jag tippade 3-1 till hemmalaget. Man är ur form och med en tränare som inte längre har någon auktoritet att luta sig emot. Och då blir det fel.

Roland Nilsson satsade så som så många gånger förr på Miljan. Och han fick förlita sig på Dusan. Mer om detta i andra texter.

Vad matchen visade att var att MFF förra året vann guld trots Pontus Jansson och Yago som mittbackar. Inte tack vare.  Den katastrof till försvarsspel som uppstod när Daniel Andersson gick upp på mittfältet går inte i ord att beskriva rättvist men katastrof var det. Och Yago var lika dålig som i årets tidigare matcher.

Jimmy Durmaz är ur form och obalanserad mentalt liksom Wilton. Den där mentala nedgången som konsekvens av Rolles otrohet som jag skissade på för en månad sedan börjar nu visa sig.

Agon är inte ens nära något och Dardan hade inte så mycket att visa upp efter en säsong som gett cirka 30 minuters sammanlagd speltid på fem månader.

Rolle Nilssons oförklarliga ovilja att ge en grymt stor talang den speltid Dardan måste ha är väldigt märkligt. Liksom behandlingen av Molins. Det liknar något slags personlig vendetta.

Den enda MFF-journalist som vågat röra i detta är belysande nog Anja Gatu. Det hedrar henne även om hon gjorde det först nio månader efter att konflikten uppstått.

Åter till matchen, vilken match?

0-3 måste glömmas omedelbart. Problemet är att jag är övertygad om att problemen kommer ha vuxit sig ännu större och grövre och smärtsamma efter Blåvitt hemma. Och då hjälper inte längre någon förträngning.