Korsbandsrequiem

I går satsade Roland Nilsson, som så många gånger förr, på Miljan före någon ung, lovande innermittfältare. Roland  har varit konsekvent i att byta in Miljan så fort han har chansen, att ge honom de där bonusminuterna istället för att t e x ge Dardan den speltid han så väl behöver. I detta val har tränaren varit konsekvent och jag förstår inte varför. I mina ögon är Dardan framtiden och ingen symboliserar på ett mer skrämmande och fotbollstragiskt sätt det förflutna än 25-årige Miljan Mutavdžić.

Jag minns Miljan Mutavdžićs hemmadebut mot Kosovos landslag. Hur lovande det såg ut, med vilken auktoritet han rörde sig med. Hur bolltrygg han var – det var lite internationell känsla över hans agerande under en timme på Stadion.

Sedan nickmålet mot Häcken där han inte var SÅ bra men hänsynslösheten och dödsföraktet vid höjdduell när man bara vräkte sig fram. Älskade det.

Efter skadan har nu spelat fotboll i ett år och han kan fortfarande inte röra sig obehindrat och på ett sätt som man kan begära av en allsvensk fotbollsspelare. Hans löpsteg såg lite mindre ansträngt ut i går ( han löpte lite mer upprätt, lyfte benen lite högre, rakare) men han är tyvärr handikappad av alla dåliga korsbandsoperationer.

Signaturen ”Stadiongatan” har redan tidigare menat att jag med detta omdöme är en elak och cyniskt människa men en dag kommer även Stadiongatan upptäcka detta faktum. Miljan kommer aldrig bli tillräckligt bra igen. Han är långsam, trög i sidledsförflyttningar och har dålig balans. Han går inte in i situationer, han är obeslutsam, avvaktande och kommer efter.

Ibland skymtar man den storhet ett par ortopedkirurger inte lyckats förvalta. När Miljan tar alldeles rätt position, ligger helt rätt utan boll. Helt oattackerad kan han fortfarande slå en förträfflig 30 meters passning men när bollen och motståndarna är nära eller då han tvingas röra sig på ett sätt som gör det ont i mitt hjärta att se.

Miljans fyraårskontrakt går ut hösten 2012.