Henriks revansch?

Efter 1-2 mot Giffarna på hemmaplan och en poäng på tre matcher så var Henrik Larssons inte sitt vanliga, muntra citatmaskinsaktiga jag i måndagskväll. När Boistränaren, lite försenad slog sig ned bredvid Sören Åkeby bakom bordet i det 20 år gamla skjul som utgör  pressrummet på Landskrona IP såg han ganska irriterad ut.

Jag smög fram och lade min bandare på bordet. I CL och landslag har i princip alla bandare, i allsvenskan drygt hälften av journalisterna. Min iPOD med extern mick låg ensam på Superettanbordet framför dem.

Som vanligt fick gästernas tränare börja berätta om sin syn på matchen och fick inga frågor efteråt. Sedan var det Henriks tur men Henrik har som förste tränare i svensk elitidrott undanbett sig att prata. Det är bara frågor. Han fick några sådana och svarade med än fler klyschor än vad jag kunde komma ihåg att han använde. Det var som att det låg ett försvar i att inte vara personlig, att inte ge ett intressant svar på negativa frågor.

Så jag sparade min fråga till sist. Dels för att den inte handlade om Bois så jag ville inte styra in frågorna på fel spår, dels att för att jag tänkte att han kunde ge mig ett citat: säga något positivt om laget vars tidning jag representerade.

Han började med en klyscha om hur svårt det var och fortsatte sedan in på klyschor om hur svårt det varit för hans lag. Hade vi varit ansikte mot ansikte hade jag avbrutit och ställt frågan en gång till men det var liksom inte läge för det. Och jag har ingen anledning att var taskig mot Henrik Larsson. Jo, förresten, jag har tusen anledningar men det finns inget skäl att blanda in det när jag jobbar för Sundsvalls Tidning.

När jag kom fram till bordet upptäckte jag att min bandare var avstängd. Efter 16 sekunder.

Den har aldrig stängt av sig själv tidigare och det fanns bara den på bordet. Det händer ibland att de på podiet/ bakom bordet råkar komma åt en bandare men då avbryts alltid presskonferensen. Här fanns inget annat, och bandaren låg en dryg halvmeter från bordskanten.

Att den skulle stängt av sig själv är omöjligt. Däremot kan man med en lätt tryck göra det, den är platt och sårbar. Batterierna var laddade, den fungerade utmärkt direkt efteråt  – den hade bara stoppat efter 16 sekunder.

Så frågan är vem gjorde det?

Sören har jag skrivit mindre snällt om under hans period i MFF. Men vi har träffats efter det och jag har aldrig uppfattat att han hyser något agg mot mig. Speciellt nu när jag är hans tidning, och Giffarna tog en sensationell seger efter två Costa Rica nederlag. Sören var helt enkelt skitglad!

Återstår då Henrik Larsson som har en komplicerad relation till mig.

Jag har aldrig skrivit ett ont ord om Henrik Larsson i tryck. Utom en gång då han valde Högaborgs jubileumsfest före den allsvenska guldstriden med HIF 2008. Under första tiden i Celtic gjorde jag telefonare med honom när Jordan skrek i bakgrunden och han inte kunde få stopp på honom eftersom mamma inte var hemma. Som ordförande i Celtics svenska supporterklubb skrev jag dagligen om Henrik, jag slussade och hjälpte många hundratal svenska fotbollsturister till Glasgow och biljetter och inköp av Henketröjor. Vi samlade in pengar till välgörenhetsprojekt som vi skänkte till antimobbingprojekt på hans gamla grundskola. Jag kan hålla på hur länge som helst men som journalist har han alltid behandlat mig med arrogans och antipati eftersom jag representerade en tidning han inte gillade – DN. Detta eftersom Ulf Roosvald för drygt tio år sedan gjorde en intervju med honom där han avslöjade, helt aningslöst, en massa halvhemligheter och som tidningen sedan tryckte. Detta var skälet till varför Henrik behandlade mig illa då. När vi träffas försöker jag fråga något om Celtic man han har alltid svarat knapphändigt och absolut aldrig med någon motfråga.

Men att stänga av bandaren – är det inte att gå alltför långt?

Det bör tilläggas att jag på min blogg skrivit negativt om hans polare Marcus Lantz och faktiskt också tvivlat på Henrik Larssons kvalitéer som tränare. På bloggen. Och till skillnad från t ex Mattias Larsson på Kvällsposten som förra sommaren skrev att Henrik skulle bli en stor internationell tränare, typ högsta CL-klass. Kanske är det så man måste behandla Henrik Larsson ( haussa, tjusa och smickra) för att han inte ska stänga av ens bandare?

Vi råkade gå ut ur lokalen och mot omklädningsrummen ungefär samtidigt. Jag frågade honom om han hade sett matchen i går ( Sista OF förr i år slutade 0-0) och han gav mig ett väldigt kort, bestämt ”nej” utan att titta på mig.

Det är något konstigt med Henrik Larsson. Han har ett helt annat jag också, det som bara journalister som Marjan Svaab kan locka fram; skrattet, spontaniteten och grabbigheten.

Han kan prata annorlunda, klyschor tar han bara till när han känner sig trängd eller olustig. Att agera så här på en presskonferens – förstår han inte att ifall han har högre ambitioner än Bois i Superettan ställs det krav på hans välvilja att kommunicera med media? Fattar han inte att hans karriär och namn inte kommer klinga så fantastiskt om några år och då måste bli tränaren Henrik Larsson, inte den förre världsstjärnan Henrik Larsson? Då tvingas han bjuda på något men han är inte där än, han är inte Mourinho än.

Jag påstår inte att Henrik Larsson stängde av min bandare men att stänga av bandaren – är det inte att gå alltför långt?