En klassiker på Plaça de Catalunya

Just matchen är väl inte så himla mycket att skriva något om. Barça var bäst, Madrid lämnade Camp Nou med hedern i behåll. Gott så.

Nu blir det final på Wembley, precis som när Barça vann den första stora titeln efter tre tidigare Europacupfinalförluster. 1-0 på Wembley genom en frisparkskanon från Ronald Koeman.

Det var 1992, den sista Europacupfinalen. Det var en dålig, krampaktig final och jag var där. Ja, inte på Wembley alltså utan på Plaça de Catalaunya. Matchen såg vi hos någon kompis och jag minns bara allt jubel och all cava. Sen tog vi Miguels röda vespa ner på stan men redan typ tio kvarter från detta stora torg var de igenkorkat av bilar och människor. Alla tutade, alla kramades, alla skålade och många av oss skrålade ” Madrid cabrón salud de Campeón”.

Jag minns också att det var oerhört många äldre, välklädda tanter ute den natten och alla var lika lyckliga och galna. De mest galna tog sig fram till dem där springposten där Ramblas möter torget. Jag köpte en Barçahalsduk som minne och sedan efter typ två timmar drog vi hem vid halv två, två på natten. Vi hade upplevt ett av de starkaste uttrycken för katalansk frihetslängtan någonsin. Den gamle republikanske presidenten Tarradellas återkomst 1977 på El Prat, var det väl, är en annan. Finns säkert ytterligare någon men firandet efter Barças triumf är med där bland de stora politiska manifestationerna.

Jag minns också att det var dagen före 100-årsdagen av den första riktiga fotbollsmatchen i Sverige, i Göteborg  ( den 20:e maj tror jag) och att min dåvarande bäste vän Håkan Lindbergs son Johan föddes den dagen.

Jag minns också den bittra eftersmaken. Madridregimen hade sänt in Guardia Civil från Galicien, förflyttat alla regional kravallpolis som skulel kunan tänkas visa förståelse. De började vid tretiden skingra alla glada firande Barçafans med batonger, hundar och vattenkanoner. Det eskalerade.200 skadades eller greps.Det var en skandal men det var också sista gången som Madrid vågade försöka kväsa katalansk lycka med våld.

Två månader senare började OS och sedan dess har Barcelona aldrig vänt sig om.

Nu är det ny Wembleyfinal och jag är väldigt sugen på att åka dit där all action, nästan all action är; att fira segern på Plaça Catalunya med Miguel och Nestor och Nuria och Eugenia och de andra plus en fullkomligt oförsvarligt mängd cava och ropet ”Madrid cabrón, salud de campeón”